I dag var ett historiskt ögonblick för vår gråpälsade inbo. Livet som innekatt har bytts mot ett som utekatt.
Jag kan dra paralleller till mig själv här, och när jag startade eget. Anställningen ger trygghet och frihet från ansvar, men leda för att inte få styra allt själv. Det är lätt att inte komma till skott av vana, eller ren lathet (förutsatt att friheten lockar).
Katten har vi hållit inomhus i fyra år nu. För att skydda henne från omvärldens faror. Och visst, katten är trygg här inomhus. Men hon, Gunnel, har visat tydliga tecken på att vilja gå ut allt som oftast. Så nu tänkte jag på mig själv och min egen förkärlek för självbestämmande. Varför inte låta katten bestämma själv? Det är faktiskt värt risken med tanke på den frihet hon hungrat efter, och katter kan ta vara på sig själva. Nu bor vi ju på landsbygden, för det är så klart en annan sak att ha katt i stan.
Jag tror att den som blir van vid att andra tar allt ansvar, och mer eller mindre tänker åt en, stagnerar i sin utveckling. Var och en måste få ta sina egna risker, naturligtvis. Göra sina egna misstag, och lära från dessa.
Husse och matte finns här för Gunnel närhelst hon vill komma hem och äta. Kanske är det så man bör tänka om samhället också? Vi är ute på våra äventyr, ramlar och slår oss ibland och hittar värdefulla skatter ibland – och när livet känns svårt finns det där skyddsnätet. Men i normalfallet är det upp till var och en att gå på sina egna skattjakter. Åtminstone känns det idealt för mig.
