Begravning

I dag tog vi farväl av min morfar. Det var ett smärtsamt, men ändå milt och varmt, hejdå.

En liten skara människor hade samlats i Gagnefs kyrka för att tacka för den tid vi haft tillsammans. Jag trodde att jag kommit över den värsta sorgen, men ack så fel jag hade. När den första orgeltonen hördes tårades ögonen.

Vi hade med lilla Alma, vilket jag inte ångrar. Flera av de andra i sällskapet, inklusive mormor, tyckte det var skönt med ett barn som kunde lätta upp stämningen. Morfar var dessutom väldigt barnkär, så det passade bra.

Prästen satte igång. Efter en sorts introduktion blev det knäpptyst i kyrkan under en kort stund. Lagom för att Alma skulle hinna med några klara och tydliga ”Satan!” med sin lilla barnröst. Jag, som satt där och var allmänt småsnyftig, fick rycka åt mig en psalmbok och skyla ansiktet med. Gapskrattet var på väg. Samtidigt kände jag hur kinderna hettade av skam. Även om jag själv bara såg humor i det som hände, kunde det ju vara de som tog illa upp.

Svordomarna lättade upp begravningen, och förevigade den i mångas minnen. Extra kul att det skedde under just morfars begravning. Han hade inget gott att säga om religion, för att uttrycka det milt. Om han hade kunnat höra hade han skrattat gott, mycket gott.

Som vanligt var de utvalda psalmerna av slaget ”aldrig hört talas om” med melodier som var ytterst svåra att följa. Endast en klar röst sjöng med, och det var någon som jobbar i kyrkan. Resten mummel-sjöng osammanhängande och väldigt tyst. Hur vore det om man fick sjunga något som folk känner igen?

Det sista avskedet framme vid kistan var svårast. Jag hade planerat länge vad jag skulle säga; att jag skulle tacka för alla fisketurer och diskussionskvällar och för att morfar har varit ett sådant föredöme med sin optimistiska inställning och sin envishet. Men det blev ett halvkvävt ”Hejdå morfar. Tack för allt.” stammandes mellan snyftningarna.

På vägen hem tänkte jag en kort sekund att jag måste berätta för morfar att min dotter svor i kyrkan. Det skulle han skrocka åt, såg jag framför mig. Men så insåg jag: det går ju inte.

Prästen John Sund sade en bra sak efter begravningen: ”Sorgen är också en högtid”. Ja, han har rätt. Det finns en värdighet i att sakna någon man tyckt mycket om.