Vissa lärdomar gör man bara en gång, som att lära sig cykla. Normalt sett alltså. Medan andra lärdomar aldrig fäster ordentligt. Ja, jag passar på att bjuda på en motsägelse redan i inledningen.
Jag vet inte hur många gånger jag har insett det icke-kreativa i att sitta och glo in i en skärm. Att fysisk aktivitet alltid fungerar bättre. ”Nämen, en promenad hjälpte ju!”, eller ”Snöskottningen satte fart på tankarna!”. No shit, Sherlock. Men likväl sitter jag där och pressar ändå, och inser gång på gång att pressandet inte hjälper.
Som ung tidningsreporter-praktikant fick jag det rådet av en erfaren reporter: ”Om du kör fast, res dig direkt och gå därifrån. Ta en kaffe och släpp tankarna på texten”, vilket jag fann tveksamt först, i och med deadline. Men det stämde. En kaffepaus senare skrev jag klart texten på fem minuter, jämfört med de två timmar det tar att få ur sig texten med press-metoden.
I stressat tillstånd verkar inte hjärnan komma ihåg den här lärdomen. Jag gör ju samma fel om och om igen.
Det problematiska, tror jag, är att beslutet om promenad tillfälligt höjer stressnivån. Det blir ett litet fartgupp när jag reser mig från stolen, sätter på mig skorna och traskar ut. Fem minuter senare kommer övertygelsen om att jag gjorde rätt, tjugo minuter senare vänder jag hemåt och kort därpå kommer den där idén som löser allt.
Kreativitet är lite som en skugga. Den försvinner om man lyser på den med fokus-ficklampan. Kika åt ett annat håll en stund, och du kan snart roffa åt dig från de fat skuggfiguren smyger fram med.