Den här synen får jag inte se mer, från mitt sovrum. I dag tog vi ner detta och ett till äppelträd på gården. Röta är anledningen.
Jag känner ett vemod över fällda träd. I det här fallet får jag lite mindre skugga, och huset syns lite klarare. Som en stor ful kartong. Skuggor behövs i livet, så att man kan svalka sig och försvinna ur fokus för en stund.
Även om dessa träd en gång planterades av människor skuggade de faktumet civilisation. Jag vill ha det vildvuxet för att jag trivs med tanken på att naturen alltid vinner. Gillar inte när den där duktiga människan tror att den kan förklara allt.
Samtidigt gör fyrkantiga odlade fält och fula kartongstäder mig trygg. Civilisationen är en upplyftande tanke, trots allt.
På mina föräldrars ställe växte det en jättelik alm. Säkert 150 år gammal och verkligen jättestor så som typ bara almar och ekar kan bli. Den fick givetvis almsjukan och tillslut blev det att såga ner jätten för ca 5 år sen. Det sved mycket för mig att se detta fantastiska stora träd försvinna. Huset kändes berövat sin sidekick, lite av sin själ. En gigant som stått där sen huset uppfördes i en annan tid försvann för evigt. Jag har också mycket svårt att se stora och/eller fina träd fällas.
Sk vårdträd/gårdsträd är en urgammal tradition som är/var väldigt stark i skåne. Alla gårdar förr hade ett sånt träd (alm, ask, ek) som liksom gav lycka och välgång till gården. Och gick trädet förlorat var det farligt.
Apropå samma sak http://www.sydsvenskan.se/lund/article1545310/Manga-avsked-till-Kattes-bok-.html