Vila i frid, Västerdalsbanan

Nu är det färdigåkt med rälsbussen mellan Borlänge och Malung. Faktumet leder till att jag tänker på vad banan betytt för mig, och vad jag upplevt på den.

Det var på rälsbussen jag satt nästan varje vecka, i ett par tre år, på väg till flickvännen i Lima. Det var på rälsbussen flickvännen satt varje gång jag hämtade henne. Sen flyttade vi ihop, skaffade bil och så slapp vi den där eländiga rälsbussen som doftade likt farfars garage: gammal olja och svets.

Så här i efterhand målar jag, garagedoft eller ej, gärna upp en positiv bild av hur det var att åka på bussen. Det dåliga filtreras bort – det är väl därför det finns nostalgi.

”Femkronorsmannen” brukade ofta åka med rälsbussen. De av er som rörde er i Falun runt slutet på 1990-början på 2000 minns honom säkert. Stort skägg, stora hörlurar. Pratade med sig själv i tredje person, högljutt så det hördes över hela centrum. Och så frågade han efter femmor, som han ville låna. En gång fick han en tjuga av mig, och då ställde han till med fest på den där rälsbussen. Sjöng snapsvisor och lade an på de kvinnor som åkte med. En annan gång fick han syn på en husvagn genom fönstret, och vrålade till en förskräckt dam: ”En liten vagn, skratta ni men den är perfekt för en sån som mig! Bra komfort!”.

En hel del kufiska människor åkte med rälsbussen. En kvinna åt skinka direkt ur förpackningen, som snacks. En man från Nås hade täljkniven och åt falukorv. Någon brukade ha kostym och gummistövlar. Jag brukade fantisera om vilka dessa människor är/var och vad de sysselsatte sig med.

Och så var det alla dessa skidturister. På vintern var det skidor överallt, och dess ägare var inte helt nyktra. Bergsprängare igång med Markoolio och annat jag var mindre sugen att höra under färden mot Malung, eller därifrån. Freestylen var min vän. Ja, jag hade faktiskt en walkman med kassett i några år in på 2000-talet, tills iPoden revolutionerade lyssnandet.

Jag stängde gärna av musiken ibland. Det var rätt trivsamt att sitta där och lyssna på rälsbussens sövande dunkande. Jag läste aldrig något, utan fick chansen att glo rakt ut i tomma intet. Meditera. Så kan det aldrig bli när färden går med buss. Tåg, i synnerhet rälsbussar, är mer lämpade för tanklöshet – på ett bra sätt. Det går på ett spår, genom den täta granskogen eller förbi små hus där någon tillbringar ett helt liv – som jag inte vet något om.

Nu får jag aldrig mer åka med den där rälsbussen upp till Malung. Det är synd, för just nu blev jag sugen på en resa ut i tanklöshet, ackompanjerad av det taktfasta dunkandet mot rälsen.

Dala-Demokraten skriver också personligt om Västerdalsbanan