När vi gick i land från finlandsfärjan slutade inte sjön att vagga oss förrän nästan en vecka senare. En halvt obehaglig, halvt angenäm känsla.
Min kompanjon pratade om att vi hade någon typ av bra fel i huvudet, som skyddade mot sjösjuka. Vi pratade även om att hjärnan behöver se landstigningen, att vi kliver ur en båt ner på fasta land, på det gamla hederliga kliva ur ekan-sättet. Se hur vi lämnar havet bakom oss och verkligen rent fysiskt förstår att nu, nu är vi på land på riktigt. För annars fattar inte den där dumma reptilhjärnan. Som ni ser om ni kollar länken står det att reptilhjärnan inte är ett ”riktigt” ord, utan ett slarvigt samlingsbegrepp. Nå, jag tycker det är användbart, effektfullt och symboliskt bra. Ändamålsenligt.
Reptilhjärnans makt blev jag varse för cirka tio år sedan, när jag drabbades av återkommande ångest. Från att ha blivit skräckslagen av vad jag trodde var mitt sista ögonblick lärde jag mig alltmer om hur min egen kropp fungerade – ja, det var just kunskap om människokroppen och dess sätt att fungera som var vägen ut ur eländet. Aldrig kunde jag tro att det fysiska spelade in så mycket men, teoretiker som jag är, är det väl lätt att förminska betydelsen av kroppen. Mindfulness heter metoden som hjälpte mig, och den har ni säkert hört talas om förut. En konkret och målinriktad metod som siktar på beteenden för att förändra tankesätt, enkelt förklarat.
Reptilhjärnan är som ett djur. Om du säger en sak, men gör en annan, vädrar den fara. Den som lägger sig klockan 20 för att hinna sova bort sömnbristen säger åt sin inre ödla att något är fel: ja, varför lägger man sig annars onödigt tidigt? När jag lärde mig hantera ödlan, och slutade reagera panikartat på kroppens olika ryckningar och rörelser – och dessutom accepterade obehaget utan att försöka fly – ja, då försvann ångesten snabbt. ”Jaha, nu känns det obehagligt” konstaterade jag till slut, och försökte varken få bort det eller ignorera det. Som att betrakta ett löv som åker förbi på en å, som min kurs uttryckte det.
Jag har tagit med mig ödlans lärdom till andra situationer, och då bland annat arbetslivet. Det gäller att sätta sig i en passande miljö för varje typ av syssla. Att sitta på samma stol vid samma dator oberoende av uppgift ger inte lika mycket som att ha en speciell plats för kreativitet, en annan för administrativa sysslor och en tredje för diskussioner och samarbeten. Om din ödla lär sig skillnaden mellan dina olika rum kommer den till slut att hjälpa din hjärna att göra det du är ute efter. När jag och min kompanjon i företaget pratar om att bygga kontor pratar vi om just de där fysiska rummen. Det som nämnts är ett kreativt rum, ett samarbetsrum, ett som heter Tråkiga Rummet med en sur gubbe på dörren (administrationskammaren) och en del andra mindre sansade idéer.
I och med att jag förmodligen inte hinner blogga något mer före jul passar jag på att önska er som följer den här bloggen en riktigt god jul!