Jag har varit väldigt åldersfixerad. Till och med låtit fixeringen styra mitt liv.
Vi var och gratulerade fruns syster i dag. När någon fyller år blir jag påmind om hur mycket jag lät ålder styra mitt liv förut.
Som barn skämdes jag över att leka med ”småbarn”, och som tonåring i gymnasiet kunde jag inte ha flickvänner som gick i högstadiet – även fast jag ville. Vad skulle alla andra tycka?
Det var alltid ”de andra” som styrde, deras åsikter och hur mitt beteende skulle se ut i deras ögon. En väldigt ängslig ung man var jag, från det att jag började första klass tills det att jag gick ut trean i gymnasiet – och en bit efteråt också. Jag tänker inte skylla helt och fullt på skolan, men det var något med att bli ihopföst i en flock som gick helt emot vem jag är.
Åldersfixeringen tog slut någonstans i yngre 20-årsåldern, mycket tack vare dataspelandet. Jag och några till från olika hörn i Europa spelade tillsammans i en guild. Trots att jag förstod att ålder inte är något viktigt, var det att spela tillsammans med både 50-åringar och 14-åringar som till slut övertygade mig.
Jag minns att 21-årsdagen var den värsta födelsedagen. Plötsligt var jag på väg mot graven, tänkte jag då. Vid 26 genomgick jag en livskris över att inte ha uträttat någonting av värde i mitt liv. Den tiden, som varade tre-fyra år framåt, var inte heller kul.
Nu sitter jag här som 35-åring och känner att jag aldrig varit mer trygg med vem jag är, och vad jag kan. Ängsligheten från yngre år har jag lämnat bakom mig, och gör mig snarare skyldig till arrogans än oro; att ha svårt att buga för någon, även om jag borde.