Bland de stora fördelarna med att bli förälder märks chansen att få uppleva barndomen en gång till. Jag är inte sen att ta den chansen, speciellt när det gäller film.
I går kväll såg jag, Sofia och Alma på Bernard och Bianca, den där gamla versionen från 1977. Filmen är alltså lika gammal som jag själv… Sist jag såg filmen var via mormor och morfars projektor. Vi snackar alltså filmrulle, som trasslades in runt någon form av drivmekanism, och som fick sitt ljud via bandspelare.
Jag mindes bara fragment. Träsk, träskbåt, krokodiler, mössen och en nalle med en diamant i. Jag hade även minnen av att en krokodil svalt en väckarklocka, och därmed tickade – men se där hade jag blandat ihop med Peter Pan – som mormor och morfar också hade på gammelfilm.
Vad jag helt hade glömt bort var barnhemsflickan Penny, och filmens bad guy – den elaka och giriga tanten Meduza.
Att döma av fyraåringens reaktion fick filmen full pott. Hon sade knappt något under visningen. Totalt fängslad av den spännande filmen. Själv tycker jag den står sig bra än i dag.
Efter filmen sov jag och Alma i vår ”lillstuga”, något hon har frågat om en längre tid. Filmen, godiset och att sova ”borta” ledde sammantaget till att en helt vanlig lördag blev den bästa dagen i Almas liv, enligt hennes utsago. ”Jättebambabra” var den, med hennes egna ord.
Jag längtar tills det är dags att se Sagan om ringen-trilogin med Alma.
