Ledighet och onödighet

Nej, någon egentlig semester har vi inte tid med i år. Det får stå undan, då vi har ovanligt mycket ”sommarjobb” med företaget. En ledig lördag som denna inser jag hur jag förändrats som person av företagandet.

Den största lyxen för mig är alltjämt ingentinget. Utan att få vara helt stilla och koppla bort från samhälle och värld med jämna mellanrum blir jag disharmonisk. Numera är det dock svårt att njuta av ingentinget, och för det beskyller jag företagandet – på gott och ont. Hjärnan är helt enkelt för mål- och resultatinriktad.

Min hjärna är ett arbetsredskap i mycket större utsträckning än förut. Som tidsningsreporter hade jag start- och sluttider på dagarna, vilket innebar att det fanns en tydlig gräns mellan arbete och privat. När arbetet slutade återgick hjärnan till att vara en kreativ leksak. Numera lever jag och andas företagande, och när hjärnan inte tänker på specifika projekt eller detaljer är den inställd på större perspektiv; strategier, metaföretagande och identitet/varumärke. Är man en enmansorkester så är man… Att ha flera roller tar naturligtvis mer tid än att ha en.

Jag är effektiv, ska sägas. Att leva på det här viset har blivit en vana efter fem års tid, och jag är därför bra på det. Skrivkramp existerar inte längre, till exempel. Jag vet precis hur jag ska handskas med hjärnan för att lura den till att prestera. Vilket naturligtvis är bra.

Men baksidan är att verktyget är för proffsigt. Att tänka trams och onödigheter har blivit svårare, då hjärnan direkt omsätter även galenskap i konkret och planerat. Nonsens för förströelsens skull är svårare, även om det går att få till. Och jag saknar vettlöshet, trams och slöseri med tid i mitt liv.

Även det här ingentinget har blivit sällsynt. Det går inte att bara koppla bort, utan att använda distraktion av något slag. Min slutsats är att meditation, eller åtminstone dagdrömmande utan syfte eller mål, behöver bli en rätt stor del av mitt sätt att vara. Annars kommer jag att vara den där företagaren som jobbar dygnet runt, precis som arketypen av småföretagare ska göra.