Kängor och kreativitet

Den här kvällen såg jag till att göra något som varit planerat länge: Vårda mina kära Docs. 

Kängor är favoriterna bland mina skor. Efter flera års användning är de sköna att gå i. De håller länge, klarar sig mot väta (om man nu gör den där vården, som jag är rätt duktig med) och så är de dessutom snygga.

Jag drog ur snörena den här gången. Och tvättade dem dessutom. Hjälp fick jag av min eminenta dotter Alma, som vill ha egna kängor. Jag lovade henne egna rosa Docs när hon blir ”stor” (medvetet vagt uttryck, som nog kommer att betyda förr snarare än senare). Jag och hon ska åka tåg till Stockholm och shoppa kängor åt henne, och därefter fika. Mamma och lillebror får inte följa med, bestämde Alma.

Två par Docs
Mina kära apostlahästfodral.

När jag var liten fick jag inga kängor på grund av stålhättan. Mina föräldrar gav inte med sig. Mitt första par stålkängor köpte jag i gymnasieåldern. Nu har jag några år på mig att fundera på hur jag ska ställa mig till stålkängor på en liten tös.

Alma har kommit på att stegen från studsmattan är perfekt för att komma upp i de två rönnar som står på gården. Mitt första infall var att varna henne för att hon kan ramla ner, men jag stoppade mig själv och hjälpte henne fästa en till stege i ett av träden istället. Då kan hon klättra säkrare, och lite högre. Kände mig som en bra förälder. Ännu större blev egot när jag beviljade hennes önskan om att få en godnattsaga läst medan hon stod uppe i trädet. Jag hade själv kreativa idéer om hur vardagen kan kryddas när jag var liten, och jag minns besvikelsen vid ett nej. Så det blev ja till Alma.

Sagoläsning för trädtjej
Jag läser godnattsaga.