Jag hade kört fast i huvudet, så fokuserad att några avtagsvägar inte existerade. Så målmedveten att jag glömde bort mig själv. En vän vågade göra ett val som förändrar vår relation, och min fru vågade ifrågasätta mig. Jag föds på nytt.
Av hänsyn till ett större syfte har jag burit ett ok, alldeles för länge. Jag har ignorerat de där signalerna som jag väldigt väl lärt mig att känna igen. Den som pressar för länge i en ohållbar situation, i vantrivsel, kommer att först må dåligt. Därefter gå sönder. Ångest kräver alltid förändring.
Det här visste jag när jag bodde i en lägenhet i stan, och slutade gilla läget för att äntligen flytta ut på landet. Det här visste jag när jag slutade planera för de perfekta tidpunkterna, med de perfekta förberedelserna – jag bara gjorde, utan att tänka och med alla möjligheter att misslyckas. Det här visste jag också, när jag valde att lämna tryggheten i en otrygg anställning och valde friheten i det otrygga företagandet.
Men lärdomar behöver upprepas. Visdom går inte på autopilot. Det är bara så fantastiskt enkelt när valet väl är taget, att det är så lätt att glömma bort hur långt inne insikten satt. Det gäller att inse att skygglapparna sitter på, av rädsla för att tappa fokus och misslyckas – och av hänsyn för någon annans eventuella situation.
Jag blev chockad av vännens val, som han trots allt gjorde efter råd med mig – men hur ska man kunna förneka en vän något efterlängtat, som väcker nytt liv? Chocken påminde mig om min situation, och jag blev vilsen. Vem är jag, och vart är jag på väg? Varför har jag suttit med fullgas rakt in i väggen i två år? Stod ju och slirade medan bränslet försvann. Wow, hur gick det till?
Frun bara lyssnade, ställde jobbiga frågor och jag blev ännu mer vilsen. Det där ansvaret jag har över allt och alla, det gjorde hon en liten snöboll av och kastade bort. Jag kände att ingen förstår mig. Men sen: oj. Uppvaknandet. Jag vill ju en massa saker. Och jag är ju bra på en massa saker också, vilket jag nästan hade förträngt. Allt fokus gick ju åt för att stå där och gasa. Rakt in i väggen.
Det hela ledde till världens bästa lördag, och världens bästa söndag. Frihet i sinne som på den gamla goda tiden. Och jag ser fram emot ett samtal med min käre vän, som vågade ta ett steg som inte jag vågade – av rädsla för att såra och förstöra motivation. Jag blev utmanad, som av en välgörande kalldusch rakt i ansiktet.
Bara en riktig vän vågar ställa till med något sånt här. Bara riktigt bra vänner bjuder på det här, och riskerar vänskapen gång på gång.
Jag tackar er, kära vänner.
Till er andra: jag tycker inte heller om kryptiska meddelanden om personer som inte namnges. Men det här jag skriver om kommer förmodligen att skrivas i klartext senare. Jag har också ett råd: se till att inte bara omge er med ja-sägande nickedockor. Ofta är det de människor som vågar vara jobbiga och ifrågasätta, som är allra bäst för dig.