Det mesta av mitt engagemang och mina tankar går till mina närmaste. Jag väljer att inte späda ut hela havet med mitt hjärteblod, utan dela ut koncentrat till de som verkligen betyder något. I de flesta fall är det folk jag känner väl.
Men det finns undantag. Ibland kan jag fatta tycke för en främling. Empati kan övergå i sympati utan att jag lärt känna personen i fråga. Kristian Gidlund, obotligt sjuk i cancer, är en sådan person. Första gången jag läste hans blogg fick jag en hård knytnäve i hjärtat. Hans blogg får mig att förstå hur mycket jag har att vara tacksam för. Han skriver på ett sätt som direkt kopplar mot mina egna tankar, och jag får ibland uppleva hur det är att vara i hans situation.
Kristian beskriver en skrämmande svart värld, som ändå glimmar av hopp och värme. Det är inte bara det att jag subtraherar mitt liv och hans från varandra och känner mig lyckligt lottad. Jag bryr mig om honom och önskar att det fanns något jag kunde göra för honom. Sådant händer inte ofta hos mig när det gäller främmande människor. Det vet de som känner mig väl.
Jag förstår hur det kan komma sig att människor bryr sig om artister, sportstjärnor och kungligheter på TV. ”Men varför bryr du dig i Lill Babs svåra tid, och inte okände Melker Persson i Bredaryd?”. Jo, för att det skapas en relation. De så kallade kändisarna är något annat än en helt okänd person. Det spelar ingen roll vad de har gjort eller vad de gör. Det handlar om att något hos dem väcker sympati/intresse och kanske igenkänning hos någon annan. Därför kan det till synes bagatellartade i en kvällstidning beröra någon annan på djupet. Jag ser ingen anledning i att döma någon för det.