Finns framtiden i Dalarna? Det är vad Region Dalarna vill få ungdomar att fundera över med satsningen Framtid Dalarna.
Tillsammans med tre andra personer som bor här i Dalarna figurerar jag på lite olika ställen, som inspiration och föredöme för unga människor. Min fru Sofia, som läser sjuksköterskeprogrammet på Högskolan Dalarna, fick hem en tidning här i veckan där vi var med. Och så syns vi även på Framtid Dalarnas webbplats.
Jag tycker det är bra att folk kan bo ute på vischan om de vill. Därför ställer jag upp på den här typen av grejer. Någon lokalpatriot är jag inte, utan snarare gillar jag landsbygdens lugn. Att jag hamnade just här i Gagnef beror mest på att jag har släkt och kontaktnät i krokarna.
Landsbygdens framtid ligger i teknikutvecklingens händer. Ungefär så kan man sammanfatta mitt sätt att se på min tillvaro här. Tack vare min smartphone, min surfplatta och min dator kan jag leva ett liv som är hyfsat nära geografiskt oberoende. Jag kan projektleda, skriva copy och planera mitt ute i svampskogen. Om det inte gick skulle jag förmodligen bo i stan.
Varför gillar jag att bo på landsbygden? För att jag gillar lugn och ro och att vara ifred. Det är i princip den enda förklaringen. När en stor del av min kontakt med omvärlden sköts via nätet kan jag göra något som inte går i verkliga livet: logga ut. På en sekund blir det knäpptyst och ingen kan nå mig. För mig är det frihet.
I artikeln om mig beskrivs jag som modig. Det känns främmande, men kanske är det sant. Min stolthet och envishet ignorerar vett och sans, sunt förnuft och klättringar längs karriärstegen. Förmodligen hade jag ”lyckats” bättre någon annanstans, ekonomiskt sett. Men innerst inne skiter jag i det. Om jag inte får vara mig själv – vad är då vitsen med att göra det?
I filmen framstår jag som rättfram och kanske lite dumdristig. Ja, det är väl så jag är. Den förr så strategiske mannen som tänkte igenom minsta steg alldeles för länge har övergått i en ”screw it, let’s do it”-karaktär.