Jag har börjat intressera mig för resor. Sitter drömskt och jagar små paradisöar på Google Earth i min iPad. Det är tydligt att något har ändrats hos mig; introvert blir allt mer extrovert.
Mitt liv har levts mestadels inombords. Sedan unga år är det längst inne i de blommande grottorna, bisarra fantasilandskapen och nedanför de nattsvarta ravinerna jag funnit min trygghet. Hit in sprang jag, för att gömma mig. 30 år senare kommer jag utklättrande och finner ett plötsligt intresse för den yttre världen (ja, den är ju på ett sätt fortfarande en del av den inre världen också, men ni fattar).
Jag har tidigare berättat om min sagolika barndom. Och om den krock det blev när jag började skolan. Men jag berättade inte då, att jag blev mobbad från det att jag var sju år gammal tills jag gick ut nionde klass. Så var det i alla fall. Jag vägrade själv erkänna det för mig själv, och tog aldrig någon hjälp av vare sig föräldrar, lärare eller kurator. Min image var tuff, och jag kunde inte vara stark och svag samtidigt. Fick lov att uthärda lidandet, även om jag grät mig till sömns väldigt många nätter.
Den inre världen blev min räddning. Tack vare min rika fantasi och all den musik jag lyssnade på som ung tonåring (kommer nog i en egen bloggpost) tog jag mig igenom den värsta tiden i mitt liv. De galna världar jag skapade av pur glädje i yngre år, blev nu ett försvar och ett sätt att hantera perioder då jag mådde otroligt dåligt. Det är fan ingen lek att vara ung – men jag klarade det. Så vad fantiserade jag om? Det var en hel del av det jag upplevde som barn faktiskt. Friheten i skogen, det porlande vattnet i Västerdalälven och doften av fräsch växtlighet. I mina drömmar behövde jag inte ha med andra människor att göra. Jag hade mina närmaste med mig, och det var vi mot den vidriga världen.
Det skulle dröja 20 år innan jag kom tillbaka ur det där skalet. Så djupt in kröp jag, för att slippa all illvilja, all ångest och framförallt för att slippa mitt eget självhat. Och så här i efterhand kan jag inte se den behandling jag fick som ganska mild mobbing. Visst bör väl mätningen bestå i hur varje individ upplever sin situation, men jag är helt övertygad om att många upplever betydligt värre saker i detta nu. Människor som inte har växt klart, och får höra så ofta att de inte duger att de börjar tro på det. De blir sina egna värsta och hårdaste kritiker.
Jag har en familj, jag har vänner, jag har ett fungerande företag och jag är en person som många tycker om. Kan i dag inte säga annat än att jag har lyckats. Från 25-årsåldern och framåt har jag dessutom växt inombords på ett sätt jag själv styrt. Det skapar ett självförtroende. Men det är först på senare tid som jag blommat ut på riktigt. Den sista pusselbiten är sådant som den här bloggposten – att jag vågar berätta om jobbiga saker, och sånt som jag gjort dåligt. Vågar vara mig själv.
För att återkoppla till början. Livet inne i det psykiska djupet medförde ett ointresse för världen. För att slippa gå ut där och leva bland de jag länge föraktade, skapades en lögn om att det inte fanns något intresse av att uppleva den yttre världen. Så var det inte, och det insåg jag då och då. En av alla självbedrägerier var mitt ointresse för resor. ”Det räcker väl med att se skiten på vykort” brukade jag säga till min ressugna sambo. Nå, vi var till Egypten, och det var underbart. Inte så att jag längtade efter att få resa igen, men jag gillade det skarpt.
I dag, tolv år efter Hurghada, vaknar ett annat ressug i mig. Det är upptäckarlustan från barndomen som kommer fram. Den har slumrat långt där inne, och vaknat med mina barn. Jag vill ge dem den bästa barndom de kan få, och enligt mig bör det innefatta minst en vistelse på en paradisö någonstans långt ut i ett hav.