Sedan yngre år har jag varit dryg och oresonlig när det gäller att bygga min kunskap/mitt arbete på någon annans. Jag har vägrat ta den förnuftiga vägen som är via befintlig kunskap, och istället velat uppfinna hjulet själv.
Det här har gestaltats i främst vägran att citera andra, använda tankar från etablerade teorier och – ja faktiskt – ens läsa böcker från andra. Extremt och irrationellt när jag tänker på det i efterhand, men det ledde till att jag tvingades komma upp med egna tankar och lösningar hela tiden. Kanske gjorde det också att kunskapen satt sig djupare. Jag gav mig till stor del när jag studerade på högskolan (mitt sätt var ju direkt ovetenskapligt), men innerst inne fanns ständigt denne vresige gubbe som hytte med näven. ”Göra själv!”.
När jag sysslade med musik, främst i olika band, hörde det till vanligheterna att övrigt manskap satte igång och spelade covers mellan varven. Då tystnade min gitarr, och ett åskmoln uppenbarades över mitt huvud. Nej, covers tyckte jag inte om. Den enda låt jag någonsin ”tagit ut” är Lunatic of God’s Creation med bandet Deicide. Varför vet jag inte, men jag minns hur jag satt där framför den gamla kassettbandaren och matade på.
Mitt sätt att vara är betydligt ödmjukare i dag, men tendenserna finns fortfarande kvar. Jag beundrar aldrig en covermusiker, hur tekniskt fulländad hen än är. Och jag blir inte heller det minsta imponerad av en person som strör citat omkring sig likt en clown som bjuder barnen på godis. Däremot kan jag i det första fallet bli imponerad av musiken i sig (alltså inte framförandet), och tanken/visdomen i sig i det andra fallet. Det här är också en lärdom som smugit sig fram i livet – ignorera artisten och njut av hens konst.
Hur det än är beundrar jag den kreativa betydligt mer än den kunniga, och där någonstans ligger nog förklaringen till varför jag är som jag är.