Fredrik Virtanen fick mig att tänka till med sin krönika i Aftonbladet i går. Han beskriver en värld där vi jobbar mer och mer, hårdare och hårdare – eller inte får jobba alls.
Virtanen funderar även kring något han kallar för fritidslinjen (till skillnad från arbetslinjen), vars syfte är att vi ska jobba mindre och njuta mer. Och jag kan sympatisera med hur han tycker att ett effektivare samhälle borde innebära mindre slit för oss. Jag minns en berättelse från min kurslitteratur (ämnet kulturvetenskap, tror jag), där kolonisatörer från väst bedrivit byteshandel med befolkningen på en liten ö.
Öborna fick fina vassa yxor av järn, istället för de av sten som använt innan. När kolonisatörerna kom tillbaka något år senare förväntade de sig ökad produktion, men fann istället mer fest. ”Ja, vi behöver inte jobba lika mycket för att producera den mängd vi behöver” svarade öborna. Det är ungefär så Virtanen tänker sig, och visst är det svårt att inte sympatisera med det.
I dagens Aftonbladet är det en annan vänsterman som tycker till om arbete, arbetslinjen med mera; Stefan Sundström förklarar hur hans mål varit (är?) att inte jobba alls. Återigen förstår jag resonemanget. Det här känner jag igen från den tiden då jag kom ut ur militärtjänsten och blev intvingad i diverse åtgärder och program för arbetslösa ungdomar. ”Jag ska fan inte jobba” var det många med mig som sade. Vi såg ingen vits. Arbete var synonymt med ”göra något för att någon annan tvingar oss”. Jag spelade musik istället.
Vad som är gemensamt för båda herrarna är synen på arbete som slit och elände. Jag vet att de inte är ensamma om den synen, och troligen behöver man inte gilla vänsterpolitik och socialism för att ha den synen på arbete. Men det är ändå däri det ligger; jobb som motsatsen till fritid – klart den som gillar fritid inte gillar arbete, om arbetet gjorts till en antites till allt som är bra och behagligt i livet. Kommentarer om ”Måndag igen…” är bara ett exempel på det jag pratar om. Jag vet det, för jag hade exakt samma syn. Jag såg ingen mening med det jag gjorde. Allt var för någon annans skull, och för att jag förväntades bidra till något vagt och stort som jag inte fattade, och inte kände samhörighet med för fem öre; samhället.
Jag drevs av samma leda som Virtanen och Sundström. Jag ville bort, bort, bort från det stora kollektiva maskineriet som skulle diktera mitt liv. Jag är ingen myra i en myrstack, kort och gott. Jag gillar frihet och självbestämmande – inte ”dra sitt strå till stacken”-förklaringar som grund för att jag ska göra en massa saker som jag inte vill hålla på med. Trots allt var det sånt som låg till grund för den livskris jag genomgick för cirka tio år sedan.
Jag flyttade ut på landet och startade ett företag. Det blev botemedlet för mig. Efter cirka fem år på egna ben har jag insett att det inte var arbetsbördan som var problemet, utan känslan av att inte få bestämma själv. Vi föds alla fria, och ju mer vi begränsas, desto sämre mår vi. När det gäller psykisk fångenskap, hopplöshet, finns det inga synliga begränsningar/galler/gränser – och då kan det vara enklare att bita ihop över en situation som sedan länge har krossat dina drömmar. Som fått dig att förtränga att du ens drömt.
Jag skyller inte på arbetslinjen. Vi lever nu i en tid av kris, där många företag läggs ner och människor förlorar sina jobb. Det är den första kris jag är medveten om själv, och kanske gäller samma sak för Virtanen och Sundström. De röstade med all sannolikhet inte på Alliansen, och naturligtvis ligger det nära till hands att skylla på sina egna politiska motståndare. Det ger ju i alla fall en känsla av att vara inne på rätt spår. Men krisen började inte i Sverige, och vad vi upplever här är i mångt och mycket ett resultat av vad som händer i världen i övrigt.
Jag håller dock med om att livet borde kännas mer som fritid. För mig går de två in i varandra, på gott och ont givetvis, men det viktiga är att jag upplever en känsla av att styra mitt eget liv. Så var det inte på 90-talet.
Det blev alltså företagandet som öppnade mina ögon. Hela min uppväxt hade fostrat in mig i en världsbild, där kollektivism fått mig att tappa bort vem jag egentligen är som person. Den där känslan av obegriplighet var knäckande. I dag sitter jag här, och bidrar med nöje till det där stora vaga; samhället. För nu fattar jag grejen.