Skitdag

Fredagen vi snart avnjutit har varit av det mer provocerande slaget. En riktig skitdag, kort och gott, som fört med sig ångest och vrede.

Det är på något vis befriande, att jag tillåter eländet regna rakt ner i ansiktet. En skitdag är en skitdag, och jag försöker inte fly från den. Sträcker upp huvudet och låter den skölja som en svavelosande flodvåg rakt i synen på mig. Ah, där satt den! Hit me baby one more time!

En skitdag är en skitdag. Då får du bete dig vresigt och buttert, svära åt katter, leksaker och skor som ligger i vägen. Svära när telefonen ringer, och när internet går slött. Bli löjligt irriterad när någon av ungarnas spillda makaroner smetar sig fast under strumpan. Kasta iväg ungarnas stövlar, de som fick dig att snubbla, rakt in i ytterdörren.

Till min förvåning svarar jag lika artigt och trevligt i telefon som vanligt, även när den svarta essensen kryper likt en krampande bläckfisk i blodet. Det kan höja humöret, att jag fixar att hålla tillbaka – låter det inte drabba oskyldiga.

Jag tror helt och fullt på att bejaka ett riktigt dåligt humör. Ibland är livet skrattretande plågsamt, och det finns vinning i att erkänna sitt tillfälliga nederlag. Släpp optimismen, sluta försöka dubbeltänka bort vad du innerst inne känner. Ut med skiten. Bli monstret och avreagera dig. Var en dålig människa.

Låt det inte stanna vid att markera några fina bilder med duvor och katter, och visa ord om ”Carpe Diem” som spam på Facebook. Knyckla inte ihop pappret – bränn skiten och vråla ramsor som får barn att gråta.