Det är inte alltid bäst med flesta möjliga tum. Jag blev påmind om det i dag, när jag och ungarna såg på tecknad film.
Leo har varit lite febrig i dag. En stunds filmkikande i soffan är nog alldeles lagom, tänkte jag och slog mig ner med min iPad. Leo satt bredvid mig och vi kollade på hans stora favorit Bamse. Efter en stund kom även systern Alma och bänkade sig.
Där satt vi, jag i mitten med surfplattan och ungarna på varsin sida om mig. Leo tryckte sig riktigt nära och lade huvudet på min mage (tydligen stor nog för att agera kudde). Alma lutade sig mot min axel och jag lade armen omkring henne. Ett sånt där tillfälle då jag verkligen tycker det var en bra idé att skaffa barn.
Tack vare den lilla skärmen kom vi varandra nära. Jag sneglade lite på vår gamla 32-tummare till tjock-TV och tänkte ”Du kanske inte behöver någon efterträdare”. Tror ni de stora skärmarna kommer att försvinna, och att det här mer portabla sättet att se på film/TV bli standard? TV:n som det självklara centret i vardagsrummet – ett minne blott?
Jag såg bilder i Facebook-flödet i samband med melodifestivalen, som körde lite samma som jag och ungarna. Kompisar som ställer fram laptopen och chipsskålen bredvid varandra på första bästa bord. Kollar ihop utan att bry sig om det perfekta ljudet.
Genom att avveckla det klassiska vardagsrummet, med TV, hemmabio och stereo, blir det kanske lite roligare att kolla. Det går ju att anlägga ett bollhav, och låta det bli det nya vardagsrummet.