När jag började meditera för cirka en månad sedan (tack Lift!) förväntade jag mig att bli mer balanserad, lugn, ostressad och så vidare. Så blir det, allt mer – men gammalt elände kommer även upp till ytan.
Någonstans efter min morfars begravning hände något med mina känslor. De försvann till någon mörk vrå i det undermedvetna eller något i den stilen. Livet blev enklare, och tommare. Det här var 2010. Sedan dess har jag haft svårt att uppleva riktig lycka, och samtidigt har sorg/dysterhet också varit närmast otillgängligt. Morfar betydde väldigt mycket för mig, vilket jag har berättat förut.
2010, 2011 och 2012 har jag levt i någon sorts neutral värld. Jag skulle inte kalla det apati, då livsglädje och vardagsliv, kärlek till fru och barn och sådant gett mig mening. Topparna och dalarna har klippts av, som en filtrerad sinusvåg. Kvar: ett rätt behagligt mellantillstånd. Vrede och irritation har däremot fungerat som vanligt.
Med meditation vaknar mina känslor till liv igen. Själva meditationen är inget annat än fokusträning. De här resterna som virvlar upp ur djupen kommer i efterhand. Det tog några veckors meditation innan det började hända. Nu inser jag dagligen hur jag har förträngt jobbiga ämnen, känslor och drömmar. Gråtklump i halsen ena stunden, lyckorus nästa och insikter däremellan. I dag förklarade jag för en vän hur jag undvikit vissa ämnen på grund av prestige, och det kändes som vår relation blev än ärligare än förut.
Det är mycket att bearbeta. Jag känner mig både stark och svag, men mest av allt att livet är för kort för att leka lekar med prestige, avund och principer som inslag.
Skickat via Blogsy