Nej, vi ska inte bromsa lärandet

Det var föräldramöte på dagis i går. Sofia fick ta det denna gång, vilket kanske var tur. Eller också hade det lett till något positivt om jag varit med och opponerat mig mot dumheter.

Dottern Alma är lättlärd. Som fyraåring kan hon läsa och skriva väldigt bra. Hur stor del som kommer genetiskt, är min och Sofias förtjänst, dagis förtjänst och Almas egen förtjänst tänker jag inte spekulera i. Det är helt enkelt omöjligt att ta reda på. Men vi är stolta över henne, så klart.

Min dotter tycker att det är väldigt roligt med läsning och skrivning. Det tycker jag är viktigast. Vi försöker inte pressa henne, och inte heller hejda henne. Hon måste få göra som hon vill. Uppmuntran får hon, och massor med beröm. Vi agerar inte heller språkpoliser när hon väljer e istället för ä, missar en konsonant eller liknande. Alma är som sagt fyra år.

På föräldramötet visade en mycket ful åsikt sitt monstruösa tryne. Det var tal om barn som var duktiga på att lära sig – Alma med flera i samma ålder – och det diskuterades ”hur det ska bli” när barnen började skolan. Då säger en förälder:
– Man får se till att bromsa dem, så att de andra kommer ikapp.
Den åsikten kan jag definitivt inte acceptera. Oavsett om det handlar om läsning, skrivning, idrott eller slöjd tycker jag det är helt fel att de som har det lätt ska få lida för att andra har det svårt. Inom idrott är det för övrigt accepterat i betydligt större utsträckning att alla inte är på samma nivå, och det är ingen tränare som försöker låtsas heller. Det är väl inget fel med att vara olika, eller?

Min egen skolgång hade den här typen av inbromsande inslag. Jag var bra på de så kallade kärnämnena. Läsning, skrivning och räkning var lätt för mig. Jag kunde redan läsa när jag började skolan, och minns hur jag själv med flera satt och suckade medan de andra i klassen ljudade sig fram under högläsningen. De som hade det svårare blev så klart inte gladare över våra suckar, vilket fick följder för resultatet.

Det fortsatte sådär. I låg- och mellanstadiet fick de som jobbade klart snabbt göra stenciler med repetition. I högstadiet väntade utöver repetitionslappar även ”gå och sätt dig i biblioteket” (vad vi nu skulle göra där). Även om jag hade det lätt i högstadiet hade jag hunnit bli rejält skoltrött. Mycket på grund av att det inte lönade sig att jobba på. Belöningen för att bli klar snabbt var ju bara passivitet. Vi fick inte åka hem eller hitta på något utanför skolan heller.

Jag blev lat och gjorde dåligt ifrån mig. Inte för att det var svårt, utan för att jag inte brydde mig. Gick ut nian med 2,8 i medelbetyg (5,0 var max) om jag inte minns fel. Betygen räckte, utöver utbildningar jag inte ville gå, endast till yrkesinriktade program. Jag hoppade på elprogrammet bara för att en kompis gjorde det. Mina föräldrar hade aldrig gått med på ett ”sabbatsår”, som var det jag egentligen ville göra efter nian. Gymnasiet fortsatte i samma omotiverade stil, men jag tog examen i alla fall.

När jag tänker tillbaka på min skolgång ser jag stort värde i de dåliga erfarenheter jag fått. Samtidigt förfasas jag över tanken på att mina barn formstöps i samma ”lika för alla”-mall som jag drabbades av. En bra skola kan inte hålla på med inbromsning av vissa elever och pådrivning av andra. En bra skola anpassar utbildningen efter elevernas behov, och låter dem öva sina färdigheter i den takt som passar dem bäst – oavsett hur långt klasskompisarna har kommit.

Hur kan någon ens tänka den absurda tanken på ”rättvisa” mellan kunskapsnivåer? Varför ska Lisa få vänta för att Kalle har det svårt? Varför ska Ellen jagas på för att Bosse har kommit längre? Varför måste alla kunna precis lika mycket om samma saker, oavsett intressen och personliga egenskaper? Varför kan inte alla få vara sig själva? Varför kan inte eleverna få vara olika? Rättvisesjukan ligger som ett blöt filt över landet.

Kanske var det tur att jag inte var med på föräldramötet, och hörde förslaget om inbromsning. Kanske var det otur. Det där synsättet verkar rätt utbrett, och möjligen förs det vidare utan eftertanke. En ilsken Forslund hade, i den bästa av världar, skapat eftertanke. Jag har hört andra idéer rörande dottern, om att det inte är bra om hon lär sig för mycket. ”Då får hon ju inget att lära sig i skolan”. Det sättet att se på kunskap och lärande är djupt problematiskt.