Mobiltelefonen, denna revolutionerande manick, har gått och blivit medelålders. I mina fickor har de bara funnits i ungefär 12 år.
Jag var väldigt sen med mobiltelefon i min bekantskapskrets. På ett lite gubbigt sätt motsatte jag mig inskaffandet, med förklaringen att jag minsann inte alltid ville bli nådd. När jag väl behövde bli nådd blev jag så illa tvungen att hålla mig nära den fasta telefonen, vilket naturligtvis inte var optimalt. Det upptäckte jag till slut.
Första luren jag skaffade blev en Nokia 3210, eftersom frun (som då inte ens hade hunnit bli sambo) hade en sådan. Jag minns tydligt den lite högtidliga känslan av att sitta där i köket på Manhemsvägen i Falun och vänta på första batteriladdningen. Ja, batterierna var ju tomma på en helt ny telefon, en sorts praxis. Året var 2000. Det jag såg fram emot mest när jag satt där och väntade på batteriet var att få spela Masken.
Den där Nokian fick vara med om en hel del våld. De flesta byxor jag hade på den tiden var sladdriga militärbyxor, och det var ett evigt flaxande på benfickorna där den hyfsat tunga mobiltelefonen låg. Vid nästan varje dörrpost fick den lille finländaren sig en knackning. Den åkte i asfalten oräkneliga gånger också. Ett speciellt ljud, som faktiskt ringer inne i huvudet medan jag skriver dessa rader. Men den höll! Tror att ett av de där skalen jag hade – ja, mobilskal var en stor grej på den tiden – sprack, men det var allt.
Batteriet var svagheten med 3210:an. Det gick inte mer än 1-2 år innan daglig laddning var ett måste. Istället för att köpa ett nytt för hutlösa pengar (eller ett halvfabrikat som kunde börja brinna) satsade jag på en ny Nokia-mobil: 3100. Babyblå, liten och inget under av estetik – men den blinkade som en siren när det ringde! Och så höll batteriet i en-två veckor utan laddning. Men den gick ju varken att surfa med, eller lyssna på musik. Tekniskt möjligt var det, men knappast något som andades kvalitet.
Den babyblå byttes ut så småningom. Tror det var mail eller surf jag ville ha, och därför valde jag en Sony Ericson Z710i. En fällbar modell i svart, med en läcker blå extradisplay utanpå. Snygg, grymt skön att hålla i och cool enligt mig. Det där flippandet med luckan tränade jag in med en hand, och det här var den första mobil som jag faktiskt blev lite kär i. Den hade förresten rätt bra ljud, så min iPod ersattes för att slippa släpa runt på två prylar. Kameran började jag också använda. Dassiga bilder, men vad gjorde det?
Min fina Z710i dog en ond bråd död. Den användes som väckarklocka, och bodde granne med ett stort glas vatten på mitt sängbord. En morgon lade jag väckarklockan på helt fel ställe, och sagan var all. Jag köpte en Sony Eriksson W580i. Musikmobil med kamera, stegräknare, mail och surf (som fortfarande sög hårt). Den mobilen minns jag inte så mycket av, men jag använde den en hel del som kamera.
Sedan köpte jag en iPhone 3G, och överväldigades av att det äntligen kommit en mobil som är precis vad jag alltid velat ha: en fickdator. Äntligen gick det att surfa på allvar, skicka mail på allvar och dessutom hade den en massa annat kul. Batteritiden vet ju alla smartphoneägare att är dålig (jämför med de två veckor utan laddning som jag hade på den gamla babyblå), men här blev det ändå kärlek på riktigt. iPhone förändrade mitt liv och mitt sätt att leva på riktigt. Men första intrycket var: ”Vad är detta för barnleksak? Var är alla avancerade menysystem som jag är van vid?”.
Sedan dess har jag avverkat en iPhone 3GS, iPhone 4 och är nu inne på en iPhone 5. Men då pratar vi nutid, och det känns inte så relevant i sammanhanget. Nokia 3210 finns i någon garderob än i dag, 3100 gavs bort till min bror i present (tillsammans med ett par lortiga träskor), Z710i ville försäkringsbolaget ha, och resten är borta av den ena eller andra anledningen.
Grattis, mobiltelefonen!
Vad har ni avverkat för mobiler genom åren?