En gammal vän kom förbi på kvällen och fick hjälp med lite enkel grafikhantering. Några koppar kaffe och en dator. Det kändes som gamla tider igen.
Den upplevda delen av historien känns inte ens som historia. Mitten av 1990-talet är ändå nästan 20 år sedan. Men för mig är världen samma nu som då. Jag kan lite nya tricks, är betydligt självsäkrare och nöjd med mig själv. Jag gillar livet och jag gillar världen – de sena tonårens ilska försvann någonstans längs vägen. Men essentiellt är jag samma snubbe. Nyfiket rastlös och stillsamt eftertänksam i en kombination som nästan fungerar.
Kvällens besökare, Toob, stod mig närmast av alla på den tiden. Vi brukade spela Diablo och Dungeon Keeper på nätterna, jobba på vår fejkade musiktidning som drev med allt och alla inom metalgenren, skrev dödsmetall till vårt gemensamma band och avverkade stora mängder snus och kaffe. En overkligt bra tid vid eftertanke. Övergången mellan ungdom och vuxen var lite som en andra barndom.
Här i Gagnef var musiklivet väldigt bra på den tiden. Det fanns massvis med metal- och punkband. Och de som inte spelade i band var ändå intresserade av musiklivet. Det släpptes en samlings-CD, som höll en rätt bra kvalitet. Det fanns flera replokaler som vi fick låna helt gratis, inklusive viss utrustning. Otroligt viktigt för oss som växte upp, och som ständigt hade slut på pengar.
Sedan blev vi vuxna. Jag hoppade av allt i hårdrocksväg 1999, och sedan dess har det inte hänt så mycket mer än Squidfarm Disaster för min del. Toob och de andra har fortsatt, och flera från den gamla hårdrockstiden har spelat och spelar i rätt kända band.
När jag skriver dessa rader känner jag mig som en gammal farbror, som berättar för ungarna hur det såg ut när världen var ung. Lämpligt nog väntar ett så kallat gubbkalas under veckan, då jag träffar lite mer folk från den gamla tiden. Det blir väl att lyssna på hårdrock och prata gamla minnen, och låtsas som om vi åter stod där i Baracken i Djurås och spelade. Och drömde om den där framtiden som inträffade för ungefär tio år sedan.
Det är ändå skönt att vara 36 år gammal. Stabiliteten, lugnet och självdistansen är skön att ha. Det finns så många normer, filosofiska ställningstaganden, attityder och uttryck som gör en ung människa förvirrad. Själv blev jag mest arg, ibland ledsen och innerst inne längtade jag efter den där inre stillheten. Den som jag upplever just nu.
Inlägg #91 i #blogg100
Skickat via Blogsy