Tillhör du de som är expressivt glada? Som lever ut glädjen likt galningar och verkligen kan vara riktigt, tacksamt toknöjda? Det är oceaner mellan dig och mig, min vän.
Jag jobbar mycket med mig själv. Vem jag är för mig själv, i första hand, men även vem är vill vara inför andra. Försöker ha en ärlighet i det, och anstränger mig mest för att vara tillmötesgående – sällan för att ställa mig in. Jag gör ofta sånt som känns läskigt också, för jag vet att det utvecklar mig.
Men när det kommer till den där explosiva bubblande glädjen, som jag mest sett hos kvinnor. Då är det schack matt för mig. Jag kan inte förstå det, och jag har det inte i mig (har försökt, för att se om det är en övningssak). Men jag kan däremot uppskatta det hos andra.
Frågan är om den här inbundenheten, eller stenansikteapproachen helt enkelt är jag. Eller om jag måste ”jobba med det”. Jag har alltid varit en stillsam eftertänksam figur, och kan säkert upplevas som både distanserad och ointresserad. Men det är jag inte. Oftast upptagen med att lyssna, och tänka.
Mina barn är hoppiga och extatiska när de är glada. Vid de tillfällena känner jag mig också glad, men på en gråstens eviga sätt. Har livet gjort mig sådan?
#93 av #100 i #blogg100
Skickat via Blogsy