Valborgsmässoafton är en gammal tradition i den lilla by där jag bor. Varje år på sista april bränns en stor brasa, vårsånger sjungs och fyrverkerier skjuts mot den mörknande kvällshimlen. Filmen visar snuttar av firandet från 2011.
Om midsommar är den största högtiden för besökare här i Bodarna, så är sista april den största där byborna själva är gäster. Så långt tillbaka jag minns har det eldats, sålts korv och bränts krut. På senare tid med så kallade ljudlösa fyrverkerier, då det är många djur i närområdet (hundar och hästar speciellt) som inte gillar att det smäller och tjuter.
Saker och ting har blivit mesigare/mer genomtänkt med tiden (välj själv). På 1980-talet eldades det allsköns bråte på majbrasorna häromkring. Gamla traktordäck, plast och diverse bråte som numera måste köras till sopstation och sorteras brann i härligt blå lågor tillsammans med det ordinära riset. De miljöovänliga brasorna pyrde nästan en vecka efter själva eldandet. Och så smälldes det på ett sätt som är otänkbart i dag.
På sista april köade jag och alla andra små barn hos Connys färg i Djurås, för att köpa de häftigaste smällarna. Vi hade förstås inte åldern (15/18 beroende på attentatspotential i pjäserna), varför alla barn tvingade föräldrarna att följa med. Det brukade sluta med ett Pyropack för min del. Det var en sorts smällarmix som fanns i flera olika storlekar. Det största var naturligtvis bäst.
Mina favoritsmällare:
- Näckrosen. En snurrande mojäng som sprutade ut färger. Rätt fin.
- Flygande tefat. En sorts rund raket som drog iväg mot skyn. Jag minns inte om det var den som innehöll en fallskärmshoppare. Någon av prylarna gjorde bestämt det.
- Kina special. En tjock röd smällare som smällde värre än något annat. Det fanns även något som hette Thunderking, men någon sådan kom jag aldrig över. Jag brukade tejpa med eltejp runt kina special, och lägga inne i ett avloppsrör eller ett traktordäck. Då small det likt en bomb.
- Ryssar. Mellanstora smällare som levererades i askar om många stycken. Perfekta att tända och kasta iväg (vilket man inte skulle).
- Rymdraket. En rymdfärja i miniatyr som sköts rakt upp från en ramp, med ett fasansfullt tjut.
- Solros. Spikades fast på en stolpe och snurrade runt runt runt medan den sköt ut eldkvastar. Det var ett härligt ljud när den snurrade.
- Häxpipa. En legendarisk blandning av smällare och raket, som jag aldrig fick testa. Det gick rykten om att en sådan flög kaotiskt och oberäkneligt bland folk och deras hundar, och att en dylik hade fastnat i läppen på en hund (ja, eller vad nu läppar kallas på hundar…).
Hundar ja. Nuförtiden visas stor hänsyn, åtminstone häromkring, för hundar och andra djur. Smällare är sedan länge förbjudna i hela Sverige, och de raketer som skjuts här i byn är näst intill ljudlösa (en liten poff är allt som hörs), men på det glada 1980-talet minns jag att det var hundar med vid brasan även när det small som värst.
När jag blev äldre slutade jag vara med på sista april här hemma i byn, för att bege mig till Dala-Floda och Strandbackens folkpark. Där dracks det alkohol och någon form av musikevenemang ägde rum. I ”Floparken” träffade jag min första riktiga flickvän, som jag hade ett förhållande med i hela två veckor.
Nu är jag inne i den andra barndomen, enligt mitt tidigare resonemang. Och då är jag åter här i byn och äter korv. Återstår att se om jag kommer in i andra tonåren, och återigen raglar omkring i Dala-Floda med en petflaska spritblandad läsk. Troligen inte…
Naturligtvis är ni välkomna hit i morgon, för att fira vårens ankomst. Läs mer här.