När kunskapen ökar inser vi att det som så bergsäkert format åsikter och beteenden, var något vi borde ha skämts över – åtminstone gör vi det nu.
Vi befinner oss på öppet hav, inget land i sikte och det stora mörka existentiella kommer som en storm från Helvetet. Det som var bergsäkert är nu en skrattretande hållplats i det förflutna. Det enda som gör något begripligt är det mänskliga sammanhanget – andra människor.
Även en enstöring refererar till ”dem”, det mänskliga sammanhanget. Den som lyckas ta sig vidare i ett förhållningssätt som inte längre är en negation av samvaro och socialt beteende, är verkligt ensam – en superindividualist. Upplyst, eller bara fri?