Två tankar korsar mitt medvetande denna lördagsnatt. Den ena gäller läromästare och deras meriter, medan den andra handlar om nostalgi.
Läromästare och meriter
Hur gammal måste en person vara för att få skriva sina memoarer? Hur mycket måste personen ha upplevt, och vilka typer av upplevelser?
Kan en person som aldrig har drivit företag lära blivande företagare entreprenörsskap? Kan en person som aldrig jobbat lära andra att söka och skaffa jobb?
Kan en person som knappt twittrar vara en guru i sociala medier?
Kan den som inte har erfarenheten lära andra?
Är det ett misstag om vi låter bli att lyssna på någon med grund i bristande meriter?
Jag vill veta vad ni tycker, för jag själv tycker saker som inte passar ihop med varandra.
Nostalgi
Nostalgi är enklare att prata om. Jag är en svår nostalgiker, som gärna minns min barndom med vemod och längtan. Samtidigt är jag inte nostalgiker i allt.
Jag brände alla mina skolböcker och uppgifter. Det skedde efter tredje, sjätte och nionde klass. Det skedde efter gymnasiet. Nu ångrar jag mig, eftersom barnen kanske hade gillat pappas gamla uppsatser (de var fantasifulla, men skrivna med en underkänd handstil).
Samma sak gäller musik. Det jag lyssnade på för 20 år sedan är olyssningsbart i dag. Ett tidigare skede i min utveckling, och oftast med dåligt ljud. Jag fylls inte med nostalgi av gamla Guns ’n’ Roses-LP:s. Jag tycker bara det är dåligt. Kan knappt lyssna på 80-talshårdrock. Som att delta i gamla kvartssamtal med sig själv.
Men så ser jag bilder från barndomen. Bilder från tonåren. Jag lever mig tillbaka, och önskar att jag var där och då. Det var underbart, men det förstod jag inte då. Jag jämför med nu, genom ett filter av fantasi. Drömmer mig bort, således. Och så saknar jag naiviteten, okunskapen om sakers tillstånd.
Men jag har gått cirkeln runt. Varvat barnet, och befinner mig nu någonstans i tonåren. Strax innan revolten. Vid 40 är jag rimligen ikapp mig själv.