Jag gnuggar mig själv mot de vedermödor som skapar min vrede. Triggar gång på gång ett behov av ingenting.
Fysiska beteenden i den fysiska världen, med de fysiska människorna. För intensivt, för länge och till slut tar det eld. Jag våndas och det svider i mitt inre. Var finns min kristallskog av yppersta tystnad?
Svetten i min själ. De praktiska tingens lov är en järnjungfru för min kreativitet. Jag flyr in i det digitala bruset, för att söka skydd från världen och dess invånare. Läker, idisslar och tömmer minnena.
I den gyllene lunden vilar jag mina ögonlock, min iakttagelseförmåga och min insikt. Tankarna blir till stenar. Känslorna till flockar av kråkor, som sprider sig och lämnar mig ifred.
Ur de fallna löven reser sig så en gestalt, gnistrande och ny. Återvänder, mot elden och bruset bortom stubbarnas rike.