Det är tyst under vattenytan. Alla ovanvärldsliga bekymmer försvinner bakom en mur av många ton vatten.
Det är en annan rytm här nere. Förvridna bubblande, pulserande ljud som från en annan värld. Taktfast och muntert vansinnigt. Hjärtslagen förstärks. Kroppen blir viktlös och vardagsstressen störtas utför ett stup. Den här stunden är för evigt, och aldrig ska jag dö.
Här ligger jag, som inte bryr mig mer. Här ligger jag, som sjunkit in i drömmen om gryningens fantasivärld. Här ligger jag, som inte ens är hånfull mot det eviga teoretiserande handlingsförlamade. Diskussioner om diskussioner om diskussioner, om vem som gjorde fel.
Vart har alla tankar gått? Min hjärna är ständigt i viloläge. Jag har tränat den så. Soluppgång över krukväxten i fönstret, bara när jag säger det. Bara för att jag säger det.
Tidlös är tiden, för jag har upptäckt att det inte är någon raksträcka. De hade fel. Hälften av allt är inte halvvägs framme.
Dyker i djupet. Sjunger en sång. Tittar upp ibland, med en snorkel i min mun.