Gamla bilder i ett album. 2005 upplevs av mig på två olika sätt – som om det var i går, och som om det tillhörde ett helt annat liv.
Den jag var då, är en person jag skulle vilja träffa nu. Ge råd om livet, och försöka lära mig om det där spontana som ser ut att finnas på bilderna. “Du hamnade där jag är nu. Du har inget att oroa dig för, min vän.”
Min fru som var min sambo, med eldrött hår, och glädje i hela sin uppenbarelse, ridande på en häst. Som är död. Men inte var det då, vad vi vet.
Sniglar, jag knäppte bilder på sniglar. Med min gamla babyblå mobiltelefon. Och jag gick promenader i natten med min bror, i ett Falun som andades mystik och ungdom. Fjärran var den verklighet och det samhälle, som smög sig på mig bakifrån. Numera kan jag titta bakåt och se det förflutna krackelera, falla som pepparkaksbitar över världens kant.
Gamla bilder. Lika overkliga som fantasyfilmer. Med karaktärer som jag inte längre förstår mig på.
Min dotter frågade mig under dagens promenad, om vi var med i en dröm eller om vi gick där på riktigt. Hon nöp sig i armen, men kände ingenting. Hade inte sett några rosa elefanter, men däremot ett träd som gick mitt i vägen. Alldeles när jag tittade bort.