Det som skapar illusionen av stabilitet och oföränderlighet är, i stor utsträckning, andra människor. Kanske känner de samma trygghet i att jag verkar ha förstått livet, och är tillfreds med existensen generellt?
Vi är blommor av kött. Fagra att betrakta, spännande att röra vid och försöka förstå. Men en dag är blomningen slut, och vissna stjälkar återgår till en omedveten existens som successivt övergår i ett upplösande till mindre former. Totalsumman av alla människor är jord, som ger möjlighet till nya existenser.
Här och nu är du universums centrum. En blomma som upplever den värld som tycks finnas utanför blickfånget. Strålkastare som förnimmer, biologisk processorkraft som bearbetar och en slutsats som framträder från det som tycks vara sprunget ur det inre.
Men vi är vilse, mina vänner. Rationella vandringar från A till B, uppgifter som går ut på att gå ut på att gå ut på att gå ut på att hålla relationer vid liv. Tillsammans skapar vi stabilitet. Beter oss som om det vi gör är verkligt viktigt, och leder till något annat än att gå ut på att gå ut på.
Sedan betraktar vi varandra och tänker “Hon ser ut att veta vad hon håller på med”, “och förresten, det gör ju han där borta med!”. Hoppet stiger. Meningslösheten är ett missförstånd. Stabilitet finns och livet är inte absurt. De existentiella frågorna glider nerför en lerig slänt och göms bakom stenar.
Vad vore alternativet? Att vi tvivlade ikapp och förbannade bristen på odödlighet?
Människan är ensam, men tillsammans bygger vi en illusion av att så inte är fallet. Det är en av de finaste tankar som finns.