Förlåtelse

15 år. Ful. Tidig i utvecklingen och huvudet högre än klasskompisarna. Fula kläder. Klantig. Dålig på sport. Dåligt självförtroende och en groende sorg inombords.

Nej, jag var inte allt det där. Men alla negativa attribut andra gav mig, köpte jag rakt av. Alla taskiga ord var sanna – och jag förtjänade att höra dem, för att jag var en så misslyckad och fasansfullt vidrig människa. Som inte ens borde fortsätta leva. Tyckte jag då, och ganska många år till.

Det var jämnåriga som sade det där taskiga, som sved som eld. Och jag var inte bara ett offer, utan jag förde mobbingen vidare mot andra skolkamrater. Betedde mig illa, och värre, mot några utvalda som hade placerat sig lägre ner i häftighetshierarkin.

Jag led alla de där åren i tystnad. Från första klass i lågstadiet, till och med nionde. Den ovanligt långa killen med svarta kläder, som böjde sig framåt för att se kortare ut, väckte uppmärksamhet under hela grundskolan. Men höll masken, eller försökte. Spelade oberörd. Bad aldrig om hjälp. Men tänkte de mörkaste av tankar varje kväll, och fann den enda trösten i musik som lät precis som det kändes inuti.

Långt efter att jag gick ut högstadiet bar jag på det där oket. Funderade på hur jag borde ha gjort, borde ha sagt. Mycket våld fanns i önskedrömmarna, men även tröst – tanken på revansch var angenäm. Någonstans för inte så många år sedan, insåg jag en dag att det var dags att förlåta. Ältande av det förflutna ligger som en stoppkloss för livskvalitet. De som gjort mig illa (förmodligen utan att ens vara medvetna i dag – jag sade ju inget). Och så förlät jag mig själv, för att jag hanterade en jobbig situation på ett kontraproduktivt sätt. Men jag var ju faktiskt bara 15 år. Och jag insåg att de som behandlade mig illa bara var 15 år de med.

Frågan jag bär på i dag är: borde jag säga förlåt till de personer jag var dum mot under grundskolan, eller river jag upp gamla sår helt i onödan?