Leo leker och har kul i snön, mitt ute på en åker. Klockan är runt 17 och det börjar mörkna. Jag tänker på maten som Sofia håller på med, och jag fokuserar på det jag vill göra när jag kommer hem. Framförallt ligger fokusen på att komma bort från det som pågår här och nu.
Leo klättrar uppför ett dike, hoppar och sparkar, kanar ner i diket och ser stora flak av snö som lossnar. Han skriker förtjust och visar upphetsat hur stora sjok han lyckats få loss.
– Undrar om det finns någon räv i den där skogen, försöker jag och pekar på en liten skog en bit bort.
Skogen ligger närmare hem än det där diket. Det är naturligtvis därför jag försöker locka sonen.
– Nej, vi ska inte gå hem, säger Leo, som är van vid den här typen av halvtaffliga försök från oss vuxna.
När jag står där och bara tänker på mig själv, vad jag vill, kommer insikten. Vad fan håller jag på med? Ska det vara så besvärligt att låta en annan människa få som han vill en liten stund? Är det så illa att ha lite tråkigt, för Leos skull? Framförallt, vad är det jag egentligen går miste om här och nu?
Nu ler jag stort. För jag har zoomat in i Leos verklighet, och det glädjer mig att han har så kul med lite snö och ett dike. Samtidigt är det en skamsen känsla som smyger sig på, den att jag har blivit så dålig på att inte ha något att ägna mig åt. När blev det så här, och varför?
Jag är tacksam för att den här insikten kom till mig. Nu ska jag låta den sjunka in, och agera därefter. Snart är mina små barn vuxna, och ögonblicken med Leo uti i dimman på en åker kommer att vara nostalgivirke och sådant jag intill döden kommer att längta efter att uppleva igen.
Skärp dig, gubbjävel.