Dagens insikt slog ner som en blixt. Har jag levt i 38 år utan att säga till min mamma, mina föräldrar, att jag älskar dem?
Dottern har haft, och har, feber. Den var så hög att jag ett tag trodde att det var dags för ett besök på akuten. Samtidigt jobbar frun kväll. Min mamma var standby ifall vi behövde åka in med Alma, då lillebror inte rimligtvis för följa med.
Nu sjönk febern efter en tablett, och dottern sover sött. Frun är på väg hem. Jag skickade därför ett meddelande om slut på jouren, varpå mamma svarade att det är sånt mammor är till för. Jag skickade ett emoji-hjärta till mamma, och hon svarade ”älskar dig också”. Ja, det var så hon tolkade hjärtat – inte så konstigt, men jag som använder emojis dagligen menade nog bara i princip ”tack så mycket”.
Men det var bra att mamma tolkade som hon gjorde. Hur många gånger har jag sagt att jag älskar mina föräldrar? Summan kan vara noll. På 38 år. En häpnadsväckande, skamsen och vemodig aha-upplevelse.
Dags för bättring. Vilka andra personer är det som inte får tack och veta att de är betydelsefulla? Dags för bättring.
Har du berättat för dina närmaste hur mycket de betyder för dig?