Det är jag som är domedagsrösten. Det är jag som skapar städer av ruttnande kroppar, de närståendes svek och den smygande dödens steg i farstun.
I min hjärna alstras mardrömsvisioner, och i mitt kött röstas vansinnets förslag igenom med oro och paranoia. Dödens land syns framför mig, och det ter sig fullständigt självklart att detta är den enda sanningen.
Den enda vägen ut ur denna fantasivärld är att undersöka biodukens struktur, beskriva projektorn och identifiera handlingen ur ett utifrånperspektiv. Då syns plötsligt strålkastaren i mörkret, de tomma stolarna och det urusla manuset.