När det gamla invanda krackelerar, hotar att falla isär. Värderingar ställs på ända, syften grumlas och existensen blir något närmast trivialt. Det händer många av oss någon gång i livet.
Då finns det få saker som värmer som verklig vänskap, skoningslös och ärlig som en isig novembervind i ansiktet, men med kraften av tusen lägereldar. Om det inte var för mina nära och kära vet jag inte hur vissa stunder skulle ha kunnat passera utan att jag föll ner i galenskapen.
Det är vännerna som är din borg, din fasta punkt. Dina närmaste som hjälper dig med återhämtning, siktet framåt och skälet till leendet på läpparna.
Jag förespråkade länge kraften i att vara en enstöring, men gör det inte längre. En ensamvarg är en varg utan flock.
Tack till alla i den närmaste kretsen för att ni finns där, när jag behöver er och även annars. Ni vet vilka ni är. Det gäller även personer som jag endast har digital kontakt med genom min Facebook-sida, ni stöttar mig och ni är viktiga för mig. Det gäller gamla vänner som jag knappt har kontakt med, men som jag tänker på och som jag vet att tänker på mig.
Tack.