Lika bra att erkänna det. Jag har hamnat i stiltje. Går och grämer mig över hur mycket tankarna får härja, och hur lätt jag låter mig distrahera mig. Passiviteten kommer smygande. Men det går att bryta.
När jag mår som bäst hålls rutinerna igång. Morgonpromenader med inspirerande podcasts eller ljudböcker, följt av meditation, kaffe och planering av dagen och därefter utförande av uppgifterna. Mot kvällen ett träningspass.
Ser det ut så i dag? Nej. Däremot får jag fortfarande saker gjorda, om än med en spiral av stjärnor och andra galaxer inuti.
Vad hände? Jag gick och skiljde mig, och så ändrades livet med nytt boende, ny kärlek och stora förändringar inom mig själv. Stora förändringar även i arbetslivet.
Jag inser att den storm av kaos som sliter omkring mig fortfarande är i full styrka. Det är en storm som är mestadels av godo, ska sägas. Samtidigt kommer gammalt obearbetat upp till ytan, och jag förstår att det är mycket som har förträngts genom åren. Som inte har accepterats, sopats under mattan.
Acceptans är årets tema. En av de svåraste läxorna för mig är att acceptera, och bara låta vara. Det förflutna kan inte förändras, varken ditt eller någon annans.
Just nu behöver jag acceptera att det pågår en storm i och runt mig. Exakt var jag kommer att landa är oklart.
Genom att återta mina goda rutiner kommer en del av mig att bli mer stabiliserad. Vägen tillbaka, som kommer att leda till något nytt, är därmed åtminstone – i teorin – inledd.
Jag har nya goda rutiner också, som hur jag äter. Minskat intag av kolhydrater, mindre portioner och färre måltider har gjort att jag ser bättre ut än på många år.
Vem är jag om ett halvår? Det ska bli spännande att se.