Det kommer en dag, när det där du byggt på så länge når till en punkt att du faktiskt börjar känna dig nöjd.
Justeringarna är små, knappt märkbara. Och inte minst kan du njuta av din skapelse, den som du först och främst byggde för dig. För de dina.
Kanske tänker du på en sommarstuga, din bostad, eller den där drömträdgården. För andra är det en bil. För mig är det jag själv.
Efter många jobbiga år, motgångar som blev lärdomar. En rehabilitering inifrån och ut, aldrig helt förskonad från det strilande regn av prövningar som smyger sig på.
En dag stod han bara där, och kände att det fanns en glöd i bröstet och en stolthet. En kärlek till mig själv. Ett steg ovanför underjorden som möjliggjorde genuin glädje och omtanke för andra. En kärlek till andra. En förutsättning för att locka likasinnade, mörkervarelser som inte längre ryggade för ljuset.
Och så började resan för att läka allt det där som gick sönder längs vägen. Barnet som är jag. Den skygga unga pojken som också bor där inne. Den unge vuxne som hade gett upp om ett meningsfullt liv. Tre solar skiner på er, och vinden har kallat alla samman.
Nu kan jag använda det där jag har lappat och byggt. Det frenetiska presterandet, jakten på mer och mer och nästa mål, känns inte lika intressant. Utvecklingen blir mer stillsam, djupgående. En tall i skogen som växer sig starkare i jorden och mer ståtlig där uppe bland vindarna.
Och den här gången glömmer jag inte att rötter kräver vatten.
Jag vill breda ut mig djupt in i skogen, låta solen skina utan skam eller någon obekväm känsla av att inte vara värdig. Dansa, knappt märkbart på en trädkonungs vis.