I dag tänkte jag skriva något om att jag är mer intresserad av teorier och principer, än ”been there, done that”. Men dagen till ära fick jag revidera detta ämne och istället lära mig att det är berättelserna som är själva behållningen.
”Vi hittade värsta restaurangen där vi åt först x, sedan y, sedan z och trädet utanför såg ut som en get”. Eller ”först skruvade jag i en popnit av typen C76b, sedan fasade ett fundament med hjälp av bocklaser och falsade keramikbitsar på klinkersen”. Eller ”Madrid är så himla nice, speciellt människorna. Alla som bor där är på sättet S, och Sverige suger”. Jag hittar på, så klart. Och raljerar lite.
Ofta när andra personer berättar detaljerat om vad de har gjort finner jag mig vara ointresserad. Så har det varit i många år, och som yngre tyckte jag att de där andra var lägre stående varelser som tog upp min tid i onödan. Som äldre har jag istället besvärats av detta, och i några år låtsats vara intresserad (fail) för att senare istället försöka visa mitt ointresse på sätt som inte sårar. Nej, jag är inte intresserad av hemrenovering. Eller någons interna intriger på jobbet. Eller hur krabborna smakade i Turkiet. Gör jag dessa människor en tjänst genom att fejka mitt intresse? Nein.
Däremot har jag alltid varit intresserad av hur andra tänker kring överliggande system och principer som styr människor, hur samband kan dras mellan olika områden, hur nytta och personlig utveckling kan ske med förfinade metoder. Eller symboliken i böcker och filmer. Eller hur valfri filosofisk teori är definierad, och vad den innebär. Eller hur andra personer har lyckats uppnå olika saker genom att tillämpa olika teoretiska metoder i praktiken.
Min slutsats har varit att jag är ointresserad av verkligheten, och intresserad av teorierna. För att hårddra det lite.
Det här trodde jag ända tills i morse. Så vad hände? Jo, jag lyssnade på en riktigt fängslande berättelse, av en snubbe som tog sig från 120 kg till 85 och lyckades med en Iron Man (simma, cykla och springa en lång jävla bit). Patrik Fälting besökte företagsfrukosten och hade min fulla fokus under hela sin presentation. Som jag sade till honom efteråt: det gick inte en sekund där jag ens tänkte på att hala upp iPhonen och försvinna bort från rummet.
Patrik var väldigt detaljerad, visade bilder och berättade. Precis sådant som jag hade sorterat in under ”been there, done that-verkligheten-tråk” tidigare. Men så blev det inte, alls. Någonting stämde inte, och jag var lite förvånad själv, tills insikten kom: det är hur han berättar; det är hur han tar oss med dit och låter oss vara där och då. Det är därför det är intressant.
Tillbaka till min exkursion i att förstå mig själv försöker jag förstå varför det ofta är så ointressant när andra berättar. Är det att de berättar oinspirerande? Nja, inte riktigt. Är det ämnena de pratar om? Nja, inte riktigt. Det är att de skrapar på ytan, berättar om fakta och externa faktorer; det är att de inte låter mig känna hur de faktiskt kände sig när de upplevde alla de där grejerna. Nu får jag fundera på hur en sådan berättelse kan ske när det gäller hemrenovering.
Vad jag tar med mig är så klart insikten, men en sak till: nästa gång jag är uttråkad över någons faktabaserade utläggning om skidsemestern ska jag göra vad jag kan för att göra storyn bättre. Jag ska ställa frågor, locka fram berättelsen som ger mig den där inlevelsen. Den som berör.