Ge mig en kall brax på frukostbordet

Bland de mest tilltalande personlighetsdragen finner jag rättframhet. Människor som är raka i sitt sätt att vara står högt i kurs hos mig.

Vissa av mina närmaste vänner (hej Anders) är raka intill förolämpningens gräns. Inga frågor är förbjudna, ingenting lindas in i respektfullt hänsynsfull rädsla för att såra. Fram med det bara och blir jag sårad – so be it. Det ska sägas att den här möjligheten, att kasta fram en kall brax på frukostbordet, endast är till för de som redan har lyckats placera sig i hjärtat.

För all del, en burdus främling som går rakt på sak och skippar skitsnacket under ett affärsmöte är både uppfriskande och välkommet. Jag hyser stor respekt för den som inte kör en uppvärmare om vädret, helgen som har varit, redogör för renoveringsprojekt eller gör moraliska utläggningar kring ”sånt som alla tycker” (inte tar några risker).

Inte oväntat är det som beskrivet ovan jag själv är. Efter några år på jordklotet har jag lärt mig hyggligt hur en lämpligen för sig i ett möblerat rum med andra vuxna, då även vad som kan anses stötande och inte. Lite vänskapligt prat är i regel givande för den fortsatta diskussionen. Men om jag får välja? Direkt på saken, och så en friare diskussion efteråt. En som gärna leder till ömsesidig nytta i form av konkreta tips eller allmän visdom.

På den gamla tiden: Jag minns en episod i en klädaffär, där jag strosade runt för att titta på något som behövde inhandlas. En supertrevlig serviceminded tjej kom fram och frågade, eller snarare sjöng en jingel: ”kan jag hjälpa till med något?”. I dag har jag förstått att svar i stil med ”nej, hehe, jag bara tittar, men tack ändå” eller ”jag tittar runt lite, men jag säger absolut till om jag behöver hjälp” är vedertagna som en sort konvention. Men på den tiden svarade jag kort och gott: ”nej”. Hon skrattade förvånat, och min sambo (numera fru) gjorde mig medveten om att mitt sätt att svara var lite lustigt.

Med mina närmaste vänner är kommunikationen oftast just så här avskalad. Ibland är jag så kortfattad att det kommer påpekanden. Som när jag svarar ”nej” utan punkt på en lång välformulerad fråga. Det handlar inte bara om kortfattat, utan även ärligt. Mina vänner får aldrig några inlindade svar, och följaktligen svarar jag saker som ”du ser ut som en tant i den” om Sofia har en tröja på sig som jag ogillar.

Det vaga obeslutsamma sättet att vara kan skapa irritation. Som när en person, som jag hade lånat en pryl av, hörde av sig och frågade om jag var klar med den. Det var jag inte. ”Men du kan få tillbaka den” sade jag. ”Nej, ta den du. Men det vore bra att få tillbaka den” sade personen, och gav intryck av att egentligen vilja ha tillbaka prylen. Till saken hör att han till och med ringde och frågade, och berättade om en annan person som skulle låna. ”Nå, ta den du – det är ju din” svarade jag. Men icke, han kunde inte säga att han egentligen ville ha den tillbaka. Jag vet inte vad det handlade om. För mig hade ett enkelt ”du har min pryl, jag vill ha den åter” funkat perfekt.

Jag uppmanar mina vänner att säga vad de verkligen tycker, även om det riskerar att såra mig. Sanna vänner vågar utmana vänskapen. Den som bara omger sig med ja-sägare (ej att förväxla med Jas-ägare) kommer kanske en dag att vakna upp, se sig själv utifrån och undra: ”varför var det ingen som sade till mig?”.