Ett stilla sinne tar de bästa besluten, eller? Kanske inte alltid, men åtminstone är det enklare att göra överilade och dumma saker när känslorna svallar över. Men ibland svallar det över, sådant är livet.

Vrede är ett känslosvall som kan vara svårt att tygla, speciellt för den som har en bestämd uppfattning om sin verklighet, principer, lagar och förväntningar. När det skapas en stor differens mellan förväntan och utfall är det lätt att stormen kommer. Om det finns stress i kroppen, eller om utfallet har med ett misslyckande att göra (hej alla andra som också blir arga när ni spelar TV-spel) – ja, då kan vreden dyka upp innan du ens hinner reagera.

Att tygla vreden är i sig en utmaning. Min strategi är att undvika förväntningar som kan göra mig arg, att vara ok med motgångar och att jag inte får som jag vill, att vara ok med att alla inte tycker som jag, att vara ödmjuk mot livet och dess nyckfullhet. Lättare sagt än gjort.

När det gäller andra människor som lockar fram vrede är utmaningen än större. Nu handlar det inte bara om ditt eget fel när stortån sparkas i tröskeln – här kan det röra sig om fall där du blir falskt anklagad, dåligt behandlad, retad, ignorerad, utnyttjad, ljugen för eller andra otrevliga saker som vi människor gör mot varandra. Och sådant kan kanske göra dig ledsen och besviken, men även rasande arg och förbannad helt enkelt. Så hur hanteras sådant?

Min lösning är att värdera personen som retar mig. Är hen värdig den energi som kommer att användas för ett utbrott? Och vem är då värdig? Ja, i mitt fall är svaret: endast mina närmaste. En avlägsen bekant, eller en kollega som jag inte respekterar, är inte värdig min vrede. Så ”hämnden” på ovärdiga människor som retar upp mig är helt enkelt att behålla lugnet. Visa dig från din bästa sida, och bjud inte på den uppmärksamhet som ett utbrott ändå ger.

dan