Få är så upptagna av sig själva och sina egon, som de som mår dåligt. Tro mig, för jag ältade mina egna åkommor i åtminstone fem år innan jag fick bukt med ångesten.

Avfärdade råd
Jag ser dagligen i de olika Facebook-grupper hur olika personer berättar om hur dåligt de mår. Ber om hjälp. Mycket vettigt att göra just så. Men, när det börjar rasa in råd – många av dem väldigt konstruktiva och vettiga – mottas de genom att viftas bort, avfärdas.

”Snälla vännen”
Och sen kommer en utläggning om hur personen i nöd fungerar, i detalj. I situationen X är det si, och i situation Y är det så. ”Man jag funkar så här…”, ”Men det är inte min grej”, mig, mig, mig. Och så får de hjälpsamma nästan be om ursäkt för sina råd. ”Snälla vännen” och såna saker, och det blir en enda tycka synd om-fest av alltihop.

Föga konstruktivt!

Trivsamt att vara huvudperson
Vad som sker är att personen som mår dåligt nu blir huvudperson i en sorts fars, där ett antal (oftast) främmande människor bryr sig om, men blir bortviftade och fortsätter försöka. Vad jag tror är att den som säger sig må dåligt blir kvar i sitt ältande, just för att det är så trivsamt att bli en huvudperson. De tröstande får chansen att känna sig godhjärtade.

Aldrig synd om den starka
Ja, det är cyniskt av mig att tänka så här. Men det är också synd om den här personen som mår dåligt (för det betvivlar jag inte), som blir kvar i ett egosmekande som är smickrande för de egoistiska mekanismerna i hjärnan, som vill ha mer, mer och mer. Och om man följer ett konstruktivt råd och tar sig ur situationen – ja, då finns det ju inget kvar att tycka synd om. För en stark människa som tar kontroll över sitt liv är det aldrig någonsin synd om.

dan