Jag tror att vi vuxna gärna accepterar att vara oviktiga, att vi finner oss i tanken på att världen är näst intill omöjlig att förändra.
Själv slås jag av den insikten från och till. Jag accepterar min dödlighet, min nästan medelålders-het, att min tid är nu betydligt mer än i framtiden.
Men det är bara en tanke!
Även om jag aldrig skulle förändra världen, tror jag det är bra att ha den känslan inombords. Att jag faktiskt betyder något, att jag faktiskt kan påverka något.
Som tonåring såg jag gärna med tillförsikt på tillvaron, kände mig speciell näst intill utvald/ämnad för något. Unik och betydelsefull. Den drivkraften slungade mig sedan framåt i både små och stora steg. Kreativitet, framåtanda och livsnjuteri på en och samma gång.
Dags att försöka tona ner det där med att vara realistisk. Att återvända till det ungdomliga övermodet.
Jag är övertygad om att de som inte har det där ungdomliga övermodet, heller inte kommer lyckas med något intressant i livet. Nog är realism och sans bra och inte alls att förakta, men utan drömmar – löjliga sådana – når man ingenstans.
Jag är övertygad om att de som inte har det där ungdomliga övermodet, heller inte kommer lyckas med något intressant i livet. Nog är realism och sans bra och inte alls att förakta, men utan drömmar – löjliga sådana – når man ingenstans.