Finns det någon person du lättare tar för given än dig själv? Speciellt professionellt sett tror jag många glömmer bort sitt kunnande.
Jag jobbade på tidning förut, som ni nog vet. Skrev artiklar, åtminstone tre per dag, och kände verkligen att jag gjorde något. Det såg jag ju i tidningen varje dag. Sedan bytte jag till det jag gör nu, och då blir det inte så mycket synligt resultat.
I mångt och mycket förbereder jag för de som gör något som leder till resultat. Det är mitt jobb. Och de andra tackar mig, och berömmer mig. Men vad gör det när jag inte tar åt mig av berömmet, utan bara fokuserar på att jag vill ha ett synligt resultat.
Under helgen som var fick jag en insikt kring detta. Jag inspirerar folk. Det är mitt jobb. Jag stöttar när det känns tungt, piskar och pushar när det går trögt och löser problem när saker går i stå. Det där med planering är inte min viktigaste uppgift. När jag tänker på det så, ja då blir jag stolt. Även om suget efter artikelförfattande om vanliga människor med passioner – vardagsjournalistik – är allerstädes närvarande, kan jag slappna av och njuta av att göra något som känns vettigt.
Jag är duktig. Och jantelagen suger. Jag är övertygad om att just du som läser detta också har något att vara stolt över. Det gäller bara att komma på det viktiga i din roll.