Jag går nu åter på känsla ett tag. Den förnuftiga fasen har vecklats ihop likt en dammig rock. Hängts över en luggsliten stol.
Så inbitet jordnära har livet varit, att jag fått jordsmak i munnen. En lång period. Längre än sist. Men förra veckan hände något.
Jag och kompanjonen var ute och åkte på måfå här i kommunen. ”Åk till Västerfors, för där är det fint” uppmanade jag. Vi åkte dit och konstaterade att jag hade rätt – det är rätt fint i Västerfors. Sedan fortsatte vi mot Djura.
Gick ur bilen vid kyrkan i Djura. Varför vet jag inte riktigt. Strosade runt på kyrkogården och beundrade kyrkan. ”Vågar vi gå in?”. Vi vågade inte. Kände oss som inkräktare. Hur är det där med kyrkor egentligen? Är de offentliga?
Fortsatte mot något som liknade en skola. Såg att en smart person, eller flera, hade byggt en rutschkana av ett grovt rör genom en jordkulle. Funderade på att testa den, för den såg lockande ut. Men fegade ur på grund av smuts. Löjligt nog, tänker jag i efterhand. Rickard funderade på att bygga en egen.
Tittade åt ett annat håll, och såg ett hus som kändes alldeles för bekant. ”Den där övervåningen har jag varit på”, tänkte jag. Men jag har aldrig varit i Djura, närheten till trots. Men jag fick en så bestämd känsla av att jag varit uppe på övervåningen, nästan som att det var en före detta bostad. Kliade mig i skägget, och så åkte vi vidare.
Till min förvåning kändes hela Djura bekant. Vilket ledde till tankar på vad som egentligen ger en känsla av igenkänning, och så kallat deja vu. Är det minnen och uppfattningen om dem? Är det sakers placering som bildar mönster? Är det hur informationen har sorterats? Jag har en förmåga att placera olika låtar geografiskt. Dels efter var jag hörde dem (den vanligaste förklaringen), men dels efter vilka platser de låter som. Djura lät lite som gammal rock, i mitt huvud.
På hemvägen insåg jag vad som känts så bekant. Djura påminde mig om min barndom. Jag vet inte riktigt varför. Eftersom min barndom var helt underbar, likt ett tio år långt sommarlov, är barndomen något väldigt positivt för mig. Här dök tanken upp, eller trillade ner i skallen: Livet ska vara som i barndomen. Den där känslan av evighet, glädje och frihet. Av att vara obegränsad.
Från och med nu kommer min målsättning att vara barndomskänslan. Vad som än får mig att känna känslan av barndom, det är rätt för mig.
Kyrkor är öppna för allmänheten om dörren inte är låst. Eller ja, de är ööpna då med, men då måste du hitta kyrkvärden och be att få komma in.
Fast det blir ju vanligare och vanligare att de står låsta på heltid. Tack vare våra turistande grannar i öst som gärna plockar med sig en predikstol eller två om de kan (och sydliga grannar för all del, tyskar stjäl som kråkor enligt gotlänningarna som har stora besvär med dem) .
Har ingen aning varför jag förolämpade kråkor dock… Bäst att likställa tyskarna med något mindre sympatiskt djur, så som fästingar, broms eller mygg.