Nöjd och barnslig

Jag valsar förnöjt omkring i mitt liv just nu. Skägget och håret växer, huset är ett leksakskaos och jag kan faktiskt stå ut med detta.

Jag trivs med att leva, trots att jag är upptagen mest hela tiden. Företag, barn och familj, ideella åtaganden. Och inte så mycket mer.

Det här är inte så som jag brukade vara. Mannen som ville ha ordning och inte stod ut med att inte få reflektera över tillvaron och händelserna. Någonting hände.

Är jag ens intellektuell numera? Tveklöst var jag det för 5-10 år sedan, men nu? Jag drivs numera av en blandning av viljan att skapa, och något som skulle kunna kallas intuition. Och det leder till bra saker. Intellektet är en sekatör i arbetet, och inte så mycket mer. Jag känner mig korkad, men nöjd.

Nu börjar barnen växa till sig. Dottern fyller snart fyra och sonen är en bit över ett. Jag förvånas över att det är barnen som lär mig livet, och inte tvärtom. Saker jag glömt, förträngt eller skolats av med kommer tillbaka. Som det där enkla faktumet att man inte behöver sånt man inte vill göra, och att resultatet ofta blir bra om man inte grubblar och nojar sig så mycket. Bara gör det du ska.

Men det där gamla stretar emot. Vill tillbaka. Gammal vana tycker att jag ska bli den jag var.