Hyllning till två betydelsefulla som lämnat oss

Två gagnefsbor som betytt mycket för mig har gått bort den senaste tiden. Det här är min personliga hyllning till dem.

Den förste är Jan Åkerström, som jag hade det stora nöjet att ha som chef under min tid på Åkerströms i Björbo.

Minns det så väl, när Jan ringde hem till mig. Jag hade precis vaknat. Klockan var runt elva och det var tisdag. Min mor var sur för att jag inte var uppe och sökte jobb. Det här var under en period på några månader då jag var arbetslös och ärligt talat rätt slapp.

Herr Åkerström frågade om jag hade tid och lust att komma på anställningsintervju på söndagen. Det handlade om en projektanställning. Jag var förbluffad över att en arbetsgivare ringde hem till folk. Han förklarade att de gick via Arbetsförmedlingen, som hade lämnat ut information om inskrivna med utbildning från elprogrammet. Och det hade jag ju faktiskt. Tillsammans med en vän, som också blivit uppringd, åkte jag dit. Och det föll sig så väl att vi, tillsammans med två personer till, fick jobb.

Vi testade och programmerade kretskort till trådlösa radioapparater (hörselkåpor), och monterade krockdetektorer. Det var ett ganska monotont jobb, men samtidigt gavs det stort utrymme för socialiserande med arbetskamrater. Det är en tid jag minns med ett leende.

Det jag minns mest är den dagen då jag och min kompis Rickard skulle prata om slutet på vår projektanställning, som varade i fyra månader. Jan Åkerström tog in oss på sitt kontor och förklarade att legotillverkningen var över för den här gången, vilket han beklagade. Sedan tittade han på oss och frågade:
– Ni får väl a-kassa nu, grabbar?

Men det fattades två månader. Vi förklarade det och sade att det löser sig, och att vi är tacksamma för den tiden som varit. Men Jan gick inte med på något sådant. Istället anställde han oss två månader till, så att vi blev berättigade till ersättning. Dock med ett förbehåll: Han ville att vi skulle ha en bra plan för vad vi ska göra efteråt.

Mycket tack vare Jan Åkerströms generositet tog jag mig själv i kragen, pluggade upp betygen och flyttade till Falun. Något som inte varit möjligt utan a-kasseersättningen. I Falun skaffade jag jobb som reporter på Dala-Demokraten, ett jobb som jag behöll parallellt med studier på Högskolan Dalarna.

Jag kommer alltid att minnas Jan Åkerström som en generös och godhjärtad man. Han såg något bra i mig, och det räckte väldigt långt. Tack Jan, och vila i frid.

Gunilla Wennberg kom in senare i mitt liv. Min vän Rickard, som jag jobbade tillsammans med på Åkerströms, var sedan några år aktiv inom Gagnefs Amatörteaterförening. Han hade jobbat på att få med mig, men jag hade alltid någon bortförklaring. Innerst inne var jag rädd för att göra bort mig, och exhibitionist var jag rakt inte – trodde jag.

Hur det än var gick jag med på att följa med på en teaterträff, för att prova på hur det är att spela teater. Och det var inte alls som jag trodde… Precis som min vän trott passade jag in bra i teatergänget. Här var ingen ”normal”, eller också var alla det. Vi lekte lekar, försökte gestalta olika känslor, fick instruktioner och – innan dagen var slut – hade jag tackat ja till en rätt stor roll i ”När trollen flydde Gagnef”, en föreställning om en gammal legend från Gagnef.

Det fanns två personer som gjorde att jag började med teater. Dels var det min vän Rickard, och dels var det Gunilla Wennberg – regissör, manusförfattare och ett energiknippe med einsteinfrisyr. Hon såg något i mig direkt, en talang som jag inte ens anade att fanns där. Vilket hon talade om mer än en gång. Sommaren efter stod jag där på Ängsholn inför allt folk. Och mådde bra av att vara blickfång.

Det Gunilla lyckades med under mina år inom amatörteaterföreningen var att locka tillbaka det självförtroende som jag en gång tappat bort. Som försvann under skolåren, då jag fick lära mig att det sämsta som finns är att sticka ut. När det gällde teatern var det ju precis tvärtom. Ju mer jag var mig själv, desto bättre blev det.

Gunilla Wennberg övertygade mig om att jag inte behöver skämmas över vem jag är, ens på en scen inför publik. Den nervöse pojken som blev röd i ansiktet av att prata inför folk under skoltiden, lärde sig att det inte är något negativt med att ta för sig och vara sig själv. Och den lärdomen har jag stor nytta av.

Tack Gunilla, och vila i frid.