I dag firar jag min morfars 90-årsdag. Han dog 2010 men lever ett bra liv i min minnesvärld.
En förlorad vän och nära anhörig är nog inget jag ”kommer över”. Däremot har jag accepterat att han är borta. Jag har redan skrivit så mycket om morfar på den här bloggen, att jag nöjer mig med att länka till det jag skrivit tidigare.
Morfar var inte den första anhöriga jag förlorade. Farmor dog 2007. Precis som morfar hade hon varit en konstant i tillvaron, och hur mycket jag än tänkt på döden genom åren var jag inte alls förberedd på hennes bortgång.
Det som gör att jag kan acceptera faktum är följande tanke: saknaden är ett mått på betydelsen av de nära och kära. Hur ont det än gör i efterhand, är lidandet värt de år jag fick tillsammans med morfar och farmor.
I dag firar jag i dag morfars 90-årsdag. För jag vill uppmärksamma och hylla att han levat. Därför skrev jag inget på årsdagen av hans död. Jag vill fira livet, inte sörja döden.
Hur firar man då en man som trivdes bäst i skog och mark? Genom att ta en tur i skogen. I dag går färden mot en plats med det poetiskt klingande namnet Ändlösberg.