Mitt liv i skam #blogg100

Skam är något som har återkommit i mitt liv från barndomen och fortfarande gör det. I grund och botten handlar det om att jag aldrig blir nöjd med vem jag är, eller vad jag lyckas med.

När jag anmälde mig till #blogg100 hade jag inget återkommande tema planerat. Innerst inne förstod jag ändå att den här följetongen kommer att bli en uppgörelse med mig själv. Den här gången är det skam, en återkommande känsla som dominerat mig genom livet.

De senaste månaderna har jag allt mer börjat visa vem jag är (även i sammanhang som kan tyckas vara olämpliga att sticka ut i), så många aspekter som möjligt. Jag är långt ifrån någon provokatör – det hade ju vara enkelt att vara extrem, och därmed slippa ärligheten. Men det är just ärlig jag vill vara. Och det är ärligheten som dödar skammen. Någonting är på väg att hända efter många herrans år.

Som barn blev jag röd i ansiktet så fort någon tittade på mig. Jag gjorde allt för att försvinna i mängden och slippa uppmärksamhet. Min fysik verkade dessvärre emot mig. Ett huvud längre än alla jämnåriga drog jag blickar till mig, och som om inte det var nog pratade jag även en dialekt som fick klasskompisar att fnissa och lärare att behandla mig som ett föremål på en kulturutställning. En totalt förkrossande upplevelse för en tioåring. Dialekten försvann illa kvickt, förresten.

Jag blev mer och mer nervös, gjorde därför konstiga saker och fick ännu mer uppmärksamhet på köpet. En hackkyckling var född. Jag kompenserade det med att skoja bort hur jag mådde, och blev rätt bra på skojandet. Klassens clown var en roll och identitet som förde mig genom många jobbiga år (hela grundskolan). En nackdel med clowneriet är att ingen tar en på allvar, så jag blev oförmögen att uttrycka känslor utan att skoja. Innerst inne ville jag sansa mig och vara mig själv, som jag kunde hemma.

Något äldre började jag få verkliga vänner, och clownen blev en betydligt mindre del av min identitet. Men osäkerheten under ytan levde kvar. Jag var en ung man obenägen att förstå andras uppskattning av vem jag var och vad jag gjorde. Om en tjej visade intresse för mig trodde jag alltid att det fanns en hemlig agenda för att såra mig, och mitt enda vapen var ointresset. Utan känslor kan ingen skada en. Och vem kunde egentligen tycka bra om mig? Inte ens jag själv gjorde det.

Det har fortsatt så här, men mildrats mer och mer. Skammen har levt med mig i alla dessa år. Jag kan fortfarande inte vara riktigt stolt över något jag gör, och känner sällan någon jublande glädje ens över stora framgångar. Innerst inne tänker jag på hur mycket bättre det hade kunnat vara, vad jag borde hunnit med och vem jag borde ha varit. När jag får beröm är det som om allt studsar bort igen. Den person vars beröm är det jag mest av allt eftertraktar ger mig ingen kärlek. Den personen är jag själv.

Det börjar så sakta spricka upp. Insikten finns där, och jag vet att jag behöver vara ärlig oavsett konsekvenser. Jag behöver lita på att beröm från andra personer faktiskt är allvarligt menat. Jag behöver framförallt sluta jämföra mig med den utopiska omänskliga ofelbara jag, som är mitt ideal. Någonstans på en barrig stig i barndomens skogar kommer jag förhoppningsvis att möta den där lille killen. Han som inte ville sticka ut. Och jag ska säga honom att annorlunda är det finaste som finns.

Skickat via Blogsy