På väg hem från en presentation vinkade en besynnerlig man till mig. Jag vinkade tillbaka.
Förutom att ovanstående är en av de bättre ingresser jag har skrivit, sammanfattar den vad som hände på ett bra sätt.
Jag kom från landstinget. Det gick bra. Presentationen inför 50-200 personer, som jag var inställd på, visade sig vara inför ett tiotal. Dock fick jag strax innan det var dags veta att det satt både journalister och kommunikationsstrateger bland dem. Den typen av folk jag vill framstå hyfsat kunnig inför i alla fall. Nå, det gick bra.
I centrala Falun valde jag ut en bra väderstreck vid en halvsnygg skyltstolpe och ställde ner datorryggsäcken på en fimpfri fläck. Grejade lite med mobilen. Stoppade den i fickan. Tog upp den. Grejade lite till. Kollade Dalatrafiks app. Kollade på busstabellen. Jämförde dem. Bestämde mig för att gå in och värma mig i gallerian.
Men då, från någonstans, kom en man med en märkligt vaggande gång och ett stort leende i det åldersrynkiga ansiktet. Han vinkade åt en buss. Han vinkade åt en dam på cykel. När han kom närmare tänkte jag ”Här har vi någon som är lite eljest”. Det som sticker ut lockar ofta min nyfikenhet, så jag tittade lite för noga på mannen. Och då tittade han på mig. Sen vinkade han med handen och sa ”Hej hej!”.
Jag vinkade också och sade ”Hej hej!”. Då kom han fram till mig och undrade ”Vilken buss ska du med?”. ”Nummer 59” svarade jag. ”Jaså, var bor du då?” undrade mannen, samtidigt som jag för fullt funderade på om han var besynnerlig eller inte. ”Djurås, vet du var det ligger?” sa jag. ”Jaha, bor du där uppe!” hojtade mannen, men såg sedan fundersam ut. ”Men den bussen går bara till Amsberg!” fortsatte han. ”Precis. Jag byter där, och åker 58 istället”. Det svaret måste han ha varit nöjd med, för han såg belåten ut och tvärvände sedan för att vinka åt en buss och därefter försvinna in i gallerian.
Efteråt var jag rätt nöjd med mig själv. Impulsen när det kommer människor som sticker ut åt något håll är annars att försöka se upptagen ut, titta bort eller ignorera. Det var det första val min hjärna serverade mig när jag, på väldigt kort tid, kunde avgöra att här finns en man som inte är riktigt som de flesta andra jag har träffat. Jag har gått på den impulsen flera gånger förut, och bestämt mig för bättring.
Förutfattade meningar kan ofta träffa rätt, men de kan träffa fel också. Just i dag verkade jag göra en besynnerlig man lite gladare, och han gjorde ju faktiskt mig lite gladare också. Sitter faktiskt och ler medan jag skriver detta.