I dag hade vi besök av likbilen. Ett stort åbäke med kraftig motor och kran. Den kom för att föra en kär vän mot undergång och död.
Det var många år sedan vi köpte vår lilla röda Toyota Corolla, men jag minns det som om det var förra veckan. Första bilen tillsammans med Sofia. På något sätt knöt det oss mer samman, på riktigt. Hårdrockskonsert ihop är en sak, dator tillsammans lite mer kärlek – och en biljävel, ja det är nästan som att få barn.
När min mammas gamla grå Saab V4 gick till metallkyrkogården grät jag en skvätt. Var i och för sig inte så gammal då, men det är något visst med bilar. De blir som familjemedlemmar. Så även ”Ekoxen”, som vi kallat vår lilla röda (den hade EKX på reg-skylten).
Några av mina minnen med Ekoxen:
- Den bisarra affären. Mannen som sålde den var uppenbart nervös. Speciellt då min far följde med bil-n00barna jag och Sofia, för att hjälpa oss få ner priset. Och priset fick vi ner.
– Krocken med stolpen. Jag var på väg till ett filosofiseminarium och fann mig plötsligt mitt i vägen, med en vägdelare framför mig. Pang! sade det, och skylten slokade betänkligt. Alldeles utanför Jet i Bojsenburg, ni som hittar i Falun. Blev förvånad över Falu kommuns reaktioner när jag ringde och anmälde händelsen. Verkar inte höra till vanligheterna att folk gör det, så de hade ingen koll alls. Kostade gratis för mig.
– Resan till Norge. Vi var fyra vuxna personer i den där lilla fjuttbilen, i nästan 40 mil. Mitt i natten, och med två herrar som drack öl och behövde stanna irriterande många gånger. Den ena var jag, och den andra min ärade kompanjon Erixon.
Ja, jag kommer att sakna den lilla röda blixten. Den var pigg och rolig att köra. Rostade förfärligt bra också, och varje förbaskade år fick vi lov att dribbla med avgasrör/HC-värde och annat elände som resulterade i ombesiktningar. Och så dånade det som i ett gammalt ryskt militärflygplan närhelst det vankades motorväg. Nej, förresten…
[imagebrowser id=2]